X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag väljer jag att besvara en fråga om asiatisk historia. Det talas ibland om ”slavsultaner” i Indien, sydasiatiska motsvarigheter till Egyptens mamluker. Är de identiska med sultanerna av Delhi, eller rör det sig om andra härskare?

”Slavsultanerna” härskade som sultaner i Delhi, men när man använder termen ”slavsultan” brukar man bara syfta på första fasen i sultanatet Delhis historia, inte på sultanatets mest imponerande fas under 1300-talet, då väldet nådde sin största territoriella utbredning.

På 1190-talet erövrade de afghanska ghuriderna (uppkallade efter Ghur, en stad och ett bergsområde öster om Herat) en stor del av norra Indien med hjälp av turkiskt och afghanskt kavalleri. En stor del av de trupper som stred för sultan Muizz al-Din Muhammed Ghuri var mamluker, det vill säga ofria elitsoldater som sedan pojkåren härdats till att bli lojala och effektiva. En av sultanens främsta mamluker, turken Qutb al-Din Aybak (som hade köpts på en slavmarknad i Nishapur, fått en god utbildning och sedan sålts till sultanen på en marknad i Ghazni) utsågs 1193 till guvernör över de nordindiska erövringarna med säte i Delhi. När sultanen mördades 1206 utropade sig Qutb al-Din Aybak, som fortfarande formellt sett var slav, till självständig härskare över provinsen. Han och hans efterträdare till och med 1290 brukar i historieböckerna kallas ”slavsultaner”.

Nordindiens politiska historia under denna epok dignar under intriger, lönnmord och partistrider mellan turkiskspråkiga slavkrigare. En duglig och tillräckligt hänsynslös slav kunde gå hur långt som helst i karriären. Som exempel kan nämnas slaven Iltutmish, som köptes av Aybak omkring 1197 och avancerade till att bli emir av Gwalior blott fyra år senare. När han själv blivit sultan köpte Iltutmish år 1232 en slav vid namn Baha al-Din Balban, som redan vid tiden för ägarens död 1236 hade hunnit bli en av rikets mäktigaste män. Även han blev sedermera sultan. I synnerhet Iltutmish framstår i efterhand som en av 1200-talets verkligt stora asiatiska härskare – han var en hårt arbetande fältherre och administratör som inledde sin regeringstid med att röja undan maktrivaler och därefter värjde riket mot hotet från Djingis khans mongoler. Iltutmish utvidgade sultanatet i östlig riktning, ända till Bihar och Bengalen, och fogade samman landsdelarna till en välfungerande stat. Även själva Delhi har Iltutmish att tacka för mycket av sin storhet och sina många muslimska byggnader – minareter, moskéer, läroanstalter med mera.

Problemet med att härska med slavkrigare som bas var att alltför många dugliga mamluker i ett och samma rike lätt förvandlades till en blodig krutdurk. Den oroliga tid som följde på Iltutmishs död 1236 är ett kusligt exempel på de inneboende farorna i systemet. Den döde sultanens officerare tog över den faktiska makten och gjorde som de ville med Iltutmishs avkomma. Sonen och arvtagaren Firuz mördades efter knappt sju månader. Han följdes av sin begåvade syster Raziya, som åtnjöt starkt stöd hos Delhis befolkning och accepterades av armén. När hon sökte balansera de turkiska slavarnas inflytande genom att skapa en militär motvikt av icke-turkar blev hon dock avsatt och dödad 1240. Näste sultan, brodern Bahram, avsattes och dödades av sina egna mamluker två år senare. Sultan Masud, en son till Firuz, avsattes och dödades år 1246.

Efter mordet på Masud innehades tronen i två decennier av en annan av Iltutmishs sonsöner, sultan Nasir al-Din Mahmud (1246–1266). Att han förmådde sitta så länge på tronen berodde på att han var en realpolitiker som insåg att han var så illa tvungen att lyda slavkrigarnas befälhavare i allt. Till slut tröttnade icke desto mindre mamlukledaren, den ovan nämnde Baha al-Din Balban, på att blott vara mannen bakom tronen. Mahmud förgiftades och Balban blev sultan (1266–1287). Det första Balban gjorde efter maktövertagandet var att likvidera så många av Iltutmishs kvarlevande ättlingar och övriga mamlukledare som han kom åt; Balban visste ju av egen erfarenhet vilka ambitiösa idéer de kunde få. Även många av de egna släktingarna dödades. Samtidigt som Balban stärkte sin maktställning undergrävde han därmed slavkrigarnas kollektiva inflytande i Nordindien. Ju färre de blev, desto svårare fick de att dominera landet.

Balban efterträddes av sonsonen Kayqubadh (1287–1290), en lättsinnig rumlare som ägnade sig åt dagliga och nattliga utsvävningar med en myckenhet av vin och unga dansöser medan rådgivarna regerade efter eget sinne. Under hans treåriga regeringstid reducerades mamlukernas inflytande ytterligare. Till slut fick Kayqubadh ett slaganfall till följd av sitt vilda festande och förlamades. Sonen Kayumarth hyllades som ny sultan, men efter drygt tre månader avsattes han. Den förlamade fadern rullades brutalt in i sitt eget sänglakan och dränktes i floden Yamuna. ”Slavsultanernas” era var till ända.