Judas Iskariots försvarsadvokat

Nu stundar påsktider. Med anledning av denna högtid har jag bestämt mig för att blogga lite om diverse aspekter hos några av den kristna påskens centralgestalter. Reaktionerna på min Jesusblogg härom veckan visade att ämnet berör många. Men istället för att rota i nytestamentliga personers historiska verklighetsbakgrund kommer jag nu att inrikta mig på vidareutvecklingar av deras historier – skrönor, föga kända evangelier, lokala traditioner, med mera, flertalet tämligen okända för gemene man.

Först ut är skärtorsdagens bad guy nr. 1, Judas Iskariot. Redan i Bibeln är svartmålningen uppenbar. Ju senare ett evangelium är skrivet, desto skurkaktigare framställs Judas. På 100-talet e.Kr. fortsatte överdrifterna att ackumuleras, och snart var Judas svårslagen i rollen som kristet hatobjekt. Detta resulterade i sin tur i mängder av följdfrågor, vilka besvarades i fantasifulla bakgrundsskildringar och fortsättningar. Varför gjorde han som han gjorde? Hade han en taskig barndom? Var hans fru en satmara vars slöseri drev honom till stöld? Var hamnade Judas efter sin död? Hur såg hans tillvaro ut i helvetet? Osv. I medeltida judiska historier blir Judas istället en superhjälte med flygkunskaper som triumferar över Jesus. Även muslimerna utvecklade Judasskrönor. En gnostisk sekt på 100-talet e.Kr. satte rentav Judas i centrum för sin tro, med följd att han fick ett eget evangelium, bevarat i fragment och härom året översatt till svenska.

Till några av de mest fascinerande historierna om Judas hör de katolska försöken att ärerädda honom under hög- och senmedeltid. Bakom detta fenomen anar jag den måhända omedvetet resonerande medeltida stjärnjuristens önskedröm: tänk att vara så skicklig att man till och med kan få Judas Iskariot frikänd…

Ett vanligt sätt att frikänna Judas från skuld till Jesu korsfästelse var att skjuta över skulden på Judas fru eller Judas syster. Visserligen nämns dessa kvinnor inte i Bibeln, men dylika petitesser betydde föga i argumentationen. I en medeltida engelsk ballad skildras hur Judas får 30 silvermynt av Jesus för att köpa mat i Jerusalem. Medan han övernattar hos sin elaka, helt okristna syster stjäl hon pengarna, och Judas måste förråda Judas till ”den rike juden” Pilatus för att återfå summan. Judas är i balladen visserligen svag och dum, men det är systern som är skurk.

Judas främste apologet var dominikanpredikanten och teologiprofessorn Vincent Ferrer (1350–1419) från Katalonien. Hans försök till äreräddning skedde i en predikan inför en stor folkskara en påskdag på 1390-talet. Vincent utgick från skildringen av Judas djupa ånger i Matteusevangeliet. Istället för att dra slutsatsen att ångern ledde direkt till självmord resonerar Vincent att den i första hand resulterade i en vilja att be Jesus om förlåtelse. Judas försökte därför tränga sig fram till Jesus, men det gick inte. Via Dolorosa och Golgata var överfulla av trängsel. Alla ville se Jesus dö, varför senkomlingen Judas inte kunde komma fram. Förlåtelsedilemmat blev följaktligen också ett kommunikationsdilemma. Landvägen var spärrad. Men inte luftvägen. Om Judas kunde flyga till Jesus skulle problemet vara ur vägen, men för att detta skulle bli möjligt måste själen först frigöras från kroppen. Alltså gick Judas bort och hängde sig. Detta frigjorde per automatik hans ande, som kvickt flög upp till den korsfäste. Jesus förlät Judas och bjöd honom att fortsätta i hans sällskap till himlen, där Judas förmodligen ännu vistas. (Dokumentet med historien är tryckt i H. Fagès, Histoire de saint Vincent Ferrier, vol. 1, Paris 1893–1894, appendix I, s. xxii-xxiii.)

Skälet till att vi känner till Vincent Ferrers predikan är att han drabbades av inkvisitionens vrede. Nicolaus Eymerich, inkvisitor i Aragonien, förskräcktes av talet, förhörde vittnen och förberedde en kätteriprocess mot Vincent. Påven Benedictus XIII i Avignon ställde sig emellertid på dominikanpredikantens sida och lät bränna upp Eymerichs handlingar i ärendet. Inkvisitorn sökte sig då till det konkurrerande påvedömet i Rom, där han såg till att Vincent Ferrers predikan noga nedtecknades omkring 1399. I Rom utnyttjades predikan som propagandamaterial mot Benedictus XIII och hans anhang, som ju uppenbarligen var befläckade med grovt kätteri.

Men det hjälpte inte. Vincent klarade sig, trots sin predikan, och blev sedermera helgonförklarad.