Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Efter gårdagens syldaviska utflykt vänder jag mig idag till en språkhistorisk fråga. Hur kan det komma sig att invånarna i Frankrike, som länge var en del av det germanska frankerriket, kom att tala ett romanskt språk?

Svar: det beror först och främst på vad vi brukar kalla romaniseringen, det vill säga den kulturella process varigenom Galliens befolkning ”blev romersk” under antiken. I Galliens fall var denna process förvisso utdragen i tiden – romarna dominerade ju landet i hundratals år – men i gengäld mycket effektiv. Under de första tre seklerna e.Kr. ersattes det keltiska (galliska) tungomålet av latin. Efter Västroms fall på 400-talet uppstod stora regionala variationer i uttalet, vilket resulterade i ett flertal ”romanska” språk. Under medeltiden var dessa betydligt fler än idag. Ett av de mest framträdande var occitanska (langue d’oc), trubadurernas språk i Sydfrankrike. Ett annat, mindre känt, var picardiska, som talades i den nordliga provinsen Picardie. (Jag försökte en gång samtala med en fransk historikerkollega med rötterna i Picardie. Efter ett par glas öl övergick han till detta, sitt egentliga, modersmål. Jag begrep ingenting.) Först under de senaste två seklerna har språken standardiserats till en riksfranska baserad på de dialekter som talas i och kring den franska myndighetens säte, Paris – men de äldre romanska språken fortlever i många landskap.

Men varför fick inte latinet i sin tur ge vika för germanska språk? Svaret är att latinet faktiskt fick ge vika, men endast i de delar av Gallien där inflyttningen av germanskspråkiga grupper var demografiskt betydande. Det gällde främst gränsområden i norr och öster, områden som idag i många fall lyder under Belgien, Luxemburg och Tyskland, samt Elsass (Alsace). I övriga delar av det galliska området kom franker, alemanner, burgunder, med flera, endast att utgöra ett tunt politiskt överskikt. Söder om Loire vistades frankerkungarna bara undantagsvis; området administrerades via lokala ombud. I en sådan situation är det inte onormalt att erövrarna så småningom övertar det riksbärande skiktets (biskopar, inhemska stormän, etc.) språk. Så skedde också: frankerna blev successivt romanskspråkiga.