Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Vid en blick på Europas karta framträder ett antal små territorier, som lyder under andra stater än de omkringliggande länderna. Den ryska delen av gamla Ostpreussen och de azerbajdzjanska och armeniska enklaverna i södra Kaukasus är de största, mest kända och mest lättupptäckta exemplen, men det finns många fler, betydligt mindre. Varför?

För tydlighetens skull bör det påpekas att termen ”enklav” betecknar ett område inom ett lands gränser och termen ”exklav” ett område utanför ett lands gränser. Båda termerna kan alltså syfta på samma område, men sett ur olika perspektiv. Ett utförligt svar på samtliga europeiska enklavdilemman är omöjligt att ge i detta forum, eftersom varje område har sin egen specifika (inte sällan mycket invecklade) historia, men i de flesta fallen rör det sig om rester av den splittring som präglade den europeiska kontinenten före nationalstaternas formation på 1800-talet. Under senmedeltiden och tidigmodern tid var i synnerhet Tyskland och Italien fragmentariserade länder; i Tyskland fanns tidvis tusentals småriken. Ett fåtal av dessa lever ännu vidare i egenskap av självständiga stater. San Marino är den sista av de en gång så talrika italienska stadsrepublikerna. Liechtenstein är resultatet av att två fria riddarvälden (Schaan och Vaduz) slogs samman och lyckades undvika att dras in i ytterligare sammanslagningar på grund av läget mellan Schweiz och Österrike. Även Monaco hör till denna kategori.

Allra tydligast framgår den historiska splittringen om vi betraktar Schweiz, vars kantoner i sig är kvarlevor av senmedeltida territorieutveckling. I södra Schweiz har lilla Campione hamnat under italienskt välde, trots att området är helt omslutet av Schweiz. Detsamma gäller den tyska enklaven Büsingen i norr, som är den sista återstoden av ett flertal habsburgska territorier som successivt såldes till kantonen Zürich. På 1770-talet var endast Büsingen kvar. Under de oroliga Napoleonkrigen bytte området ägare upprepade gånger för att slutligen tillfalla Baden år 1810 – varför det idag lyder under Tyskland.

Ett annat typiskt exempel är Baarle-Hertog, ett miniterritorium som skapades i samband med en arvdelning år 1479. Staden Baarle splittrades i Baarle-Hertog och Baarle-Nassau. Arvsprinciper och storpolitik ledde i förlängningen till att just Baarle-Hertog i samband med gränsdragningen 1839 kom att lyda under Belgien, trots att det är helt inneslutet av Nederländerna.

Spanien har ovanligt många enklaver/exklaver. I Nordafrika kontrollerar spanjorerna Ceuta, Melilla, Alhucemas och två mindre områden, vilka ofta hamnar i fokus för nutida politik eftersom marockanerna vill ha tillbaka dem. Tvärtom vad man lätt tror rör det sig inte om direkta rester av 1800-talets kolonialism (ett sådant område har funnits, Spanska Marocko, men sedan länge återlämnats) utan av 1400- och 1500-talens konflikter mellan spanska, portugisiska och nordafrikanska makthavare. Förhållandet återspeglas på andra sidan sundet i relationen mellan Storbritannien och Spanien i fallet Gibraltar. Britterna erövrade klippan 1704 och Spanien avträdde den formellt 1713, men spanjorerna ser gärna att det lilla området återlämnas. Betydligt mindre bråk har det varit om en annan enklav, Llivia, som spanjorerna behöll vid Pyreneiska freden 1659, då hela det övriga landskapet Cerdagne avträddes till Frankrike.

Fler bloggar