Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Är det sant att jesuiterna var mer fientligt inställda till den transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen än andra religiösa grupper? Försökte inte några av dem rentav avskaffa näringen redan på 1500-talet?

Nej, så var inte fallet. Jesuitorden som sådan var lojal mot påven och katolska kyrkan, som inte var officiellt emot slaveriet och slavhandeln förrän på 1800-talet. Det var inte ovanligt att jesuiterna själva ägde slavar i Amerika. Ett väldokumenterat exempel är haciendan Santa Lucía utanför Mexico City, som ägdes av jesuiterna mellan 1576 och 1767. Under deras ledning utvecklades godset till en av de allra rikaste och mest välmående i Mexiko. År 1722 hade Santa Lucía 291 slavar, som arbetade som jordbruksarbetare, fåraherdar, tjänare, textilproducenter, med mera. När en ny genomgång gjordes år 1743 hade slavarnas antal stigit till 312. Medan expansionen för slavekonomin på 1500- och 1600-talen främst hade vilat på inköp av bozales, det vill säga nyanlända afrikaner, förefaller 1700-talets ökning av godsets ofria befolkning ha vilat på slavarnas egen förmåga att reproducera sig. Födelsetalen var högre än dödstalen: mellan 1743 och 1746 antecknades 15 dödsfall och 22 födslar.

Men visst fanns det lysande undantag. Det främsta exemplet på en jesuit som öppet protesterade mot slavhandeln är Alonso de Sandoval (1577–1652) i Cartagena, som i början av 1600-talet gjorde gällande att en tredjedel av slavarna brukade dö under en atlantresa till de spanska kolonierna i Amerika. Han har själv efterlämnat en kuslig skildring av hur det såg ut på en av dåtidens ”flytande likkistor”. Slavarna är, skriver de Sandoval:

”i så vedervärdigt tillstånd, och så misshandlade – vilket de som transporterade dem har försäkrat mig personligen – att de kommer sex och sex åt gången, med halsjärn, och två och två med bojor på fötterna, på ett sådant vis att de är kedjade från huvud till fot, och de förs ned under däcket, som är låst från utsidan, och där ser de varken solen eller månen. Ingen spanjor vågar sticka in huvudet genom lastluckan utan att bli sjuk, ej heller förbli inomhus i en timme utan att riskera en allvarlig sjukdom. Så stor är stanken, trängseln och eländet på detta ställe. Och den enda tillflykt och tröst de har är att var och en får en halv skål okokt majsmjöl eller hirs (som är som vårt ris) – ej mer – per dag, och därtill ett litet krus vatten och inget mer, förutom många slag, många piskrapp och många svordomar. Detta är vad flertalet av männen råkar ut för, och jag tror nog att några skeppare behandlar dem med större vänlighet och mildhet, särskilt i dessa tider. […] Icke desto mindre anländer de flesta som skelett.” (Översatt från William D. Phillips, Jr., Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade, Minneapolis 1985.)