Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Den här lilla bloggen väjer i regel för de verkligt stora historiska spörsmålen, av det enkla skälet att det just är en liten blogg. Utrymmet är begränsat. Men ibland gör jag undantag. Detta är ett sådant tillfälle. Varför inträdde Sverige i trettioåriga kriget år 1630?

I äldre tid var det kutym att peka de religiösa aspekterna. Gustav II Adolf, som var djupt troende lutheran, skulle ha ingripit i kriget för att hjälpa de hårt ansatta tyska protestanterna. Denna åsikt spreds redan under trettioåriga kriget tack vare den svenska krigspropagandan, som framställde kungen som ”lejonet från Norden” som kom till sina trosbröders hjälp. Även i själva Sverige var detta den dominerande bilden. Från predikstolarna förklarade prästerna att det var svenska folkets plikt att hjälpa protestanterna i söder.

Under 1900-talet kom dock denna förklaringsmodell att starkt ifrågasättas i takt med att man omvärderade hela trettioåriga krigets status som religionskrig. Vissa forskare pekade på ett systematiskt mönster i den svenska krigföringen, inte bara i Tyskland utan också i krigen mot Ryssland och Polen. Svenskarna ville först och främst lägga under sig flodmynningar och hamnstäder, där de kunde ta upp tull och kontrollera handeln. Det handlade alltså om pengar, inte lutherdom.

Långt ifrån alla forskare höll med. Andra betonade säkerhetspolitiska aspekter. Gustav II Adolf var inte i första hand ekonom utan maktmänniska med ett rike att försvara. Han hade förvisso uppnått fred med Ryssland, men kusinen Sigismund i Polen ansåg sig fortfarande vara legitim svensk kung och kunde mycket väl inleda nya offensiver när eventuella stillestånd löpte ut. Danmarks nederlag i trettioåriga kriget, kejsar Ferdinand II:s och Wallensteins planer att bygga en kejserlig flotta på Östersjön, liksom genomförandet av restitutionsediktet (som var ett dråpslag mot många protestantiska furstestater i Tyskland) och uppsvinget för den tysk-romerska kejsarmakten under huset Habsburg innebar ett hot mot Sverige. Om de kejserliga dessutom började samarbeta med Sigismund – vilket redan skedde på polska slagfält – fanns det många skäl till oro. Sverige hade blivit invaderat förr, senast av danskarna 1611, och Sigismund hade själv fört polska trupper till landet 1598. Om man var tvungen att kriga var det bättre att göra det i fiendens land än i sitt eget, något som berättigade truppförflyttningar till Tyskland. För denna förklaringsmodell talar framför allt att det var just sådant man diskuterade i den svenska riksledningen innan beslutet om invasion togs.

Idag lutar flertalet forskare åt att Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna vägleddes av mer än ett skäl. Religion och politik blev i praktiken samma sak om man tog i beaktande vad som skulle ske med svenska kyrkan om Sigismund och Ferdinand besegrade Sverige och den förstnämnde fick möjlighet att omforma landet efter eget sinne. Däremot är det osannolikt att långsiktiga ekonomiska överväganden vägde tyngst när man valde att gå med i trettioåriga kriget – att svenskarna besatte flodmynningar och tog upp tull berodde främst på att de ville ha god krigsfinansiering.

Man kommer det verkliga scenariot närmast om man betraktar Gustav II Adolfs politik ur ett vidare perspektiv. Sverige inträdde i trettioåriga kriget eftersom Sverige de facto kunde göra det, och eftersom det fanns goda utsikter till framgång. Under striderna mot Ryssland och Polen hade Sverige på kort tid blivit ett mycket större land än det någonsin varit tidigare. Rikets arméer hade triumferat mot grannarna och visat att det som tidigare varit omöjligt att överväga annat än i fantasin gick att genomföra. På de äldre Vasakungarnas tid hade långvariga krigiska äventyr i Polen och Tyskland varit otänkbara, men på Gustav II Adolfs tid hade sådana fälttåg rentav blivit lockande. Tyskland var dessutom splittrat i mängder av småstater som var och en för sig borde vara enkla att betvinga, och på längre sikt det fanns gott om potentiella allierade. Om man agerade resolut och vann snabba segrar – vilket var fullt realistiskt, eftersom den svenska armén vid denna tid var en av Europas bästa – skulle protestanterna i Brandenburg, Sachsen och andra furstendömen förmodligen sluta upp bakom de svenska fanorna. Möjligheten till segrar och landvinster vägde mycket tyngre än riskerna för nederlag.

Beslutet om att ingripa i trettioåriga kriget fattades under förhandlingar i december 1628 och januari 1629, men fälttåget försenades av det pågående kriget mot Polen. Det som slutgiltigt fick vågskålen att väga över i krigsivrarnas favör var sannolikt kejsarens och Wallensteins öppna militära stöd till Sigismund. Därmed var ett ingripande i Tyskland försvarbart även ur ett svensk-polskt perspektiv. Arvfienden Sigismund skulle försvagas av svenska framgångar mot kejsaren. År 1630 anslöt sig även den svenska riksdagen till beslutet att föra krig. Det faktum att Sverige ännu saknade formella allierade – ingen tysk furste vågade utmana kejsaren öppet – upplevdes inte som oroväckande. Mot bakgrund av erfarenheterna i krigen mot Ryssland och Polen var Gustav II Adolf full av tillförsikt. Det faktum att mantuanska tronföljdskriget hade resulterat i att tusentals kejserliga knektar skickats till Italien och att det därmed var påfallande ont om väpnade fiender i Tyskland gjorde inte krigsprojektet mindre tilltalande.