Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På sistone har jag fått många frågor, särskilt från journalister, om hålvägar. De påstås ibland vara våra mest bortglömda fornminnen. Vad är egentligen en hålväg?

Före anläggandet av järnvägar och motorvägar, och utanför de stenlagda romerska vägarnas kulturområde, var de europeiska vägbyggarna hänvisade till att själva, tillsammans med hästar och andra arbetsdjur, röja och trampa upp samfärdsleder. Bristen på alternativa kommunikationer gjorde de få leder som fanns oerhört viktiga, i synnerhet som folkmängden var lägre, städerna mindre och vildmarkerna mer omfattande än de är nu. De stigar för fotgängare och ryttare som band samman kulturbygderna spelade minst lika stora roller för dåtidens samhälle som dagens bilvägar gör för nutidens, om inte större. Om dessa gamla vägar inte försvunnit (vilket tyvärr ofta är fallet) utgörs de numera ofta av fåror i marken, vilka har formats av mångårigt slitage av fötter, klövar och hovar. Regnvatten och jorderosion har dessutom skänkt dem ett säreget utseende, som i många fall påminner om ett dike. Om vägarna blev populära och folk i stor utsträckning började använda vagnar och kärror på dem antog de så småningom en mer U-aktig form i genomskärning. – Det gemensamma namnet på alla dessa forna samfärdsleder är hålvägar.

De få hålvägar som finns kvar i Sverige räknas som fornminnen, men kunskapen om dem är betydligt mindre, och medvetenheten om dem betydligt sämre, än för flertalet övriga historiska lämningar. Några av de bäst bevarade hålvägarna finns i Västergötland, till exempel i Essunga och Vårgårda kommuner. Den hålväg som ännu kan användas strax utanför Nossebro fyllde under medeltiden en funktion som närmast motsvaras av den roll som E20 spelar idag.