Nyårsdagens historia

Gott nytt år!

Idag börjar 2012. För oss nutidsmänniskor är det en självklarhet att årsskiftet äger rum mellan den 31 december och den 1 januari. Det är något av det första man lär sig som barn, när tideräkning kommer på tal. Men har det alltid varit så?

Nej, absolut inte. Vi har haft flera alternativa nyårsdatum. Romarna räknade ursprungligen det nya året från och med mars månad (därav benämningarna september, oktober, november och december – ”den sjunde”, ”åttonde”, ”nionde” och ”tionde” månaden) men gick på 100-talet f.Kr. över till den 1 januari, vilket är ursprunget till nuvarande praxis.

Under medeltiden fanns det emellertid flera andra sätt att räkna, både inom lärd och inom folklig kultur. Många valde att utgå från den 25 december, det vill säga att låta Jesu födelse markera nytt år. Ett alternativ var att istället utgå från Jesu död och låta nyår infalla vid påsken. Andra föredrog den 1 mars, medan ytterligare andra – till exempel engelsmän – föredrog Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars (det vill säga nio månader före Kristi födelse). Inom den ortodoxa kyrkan blev 1 september nyårsdag.

Det slutliga anammandet av den 1 januari skedde vid olika tidpunkter för olika länder, ibland – men inte alltid – i samband med att man accepterade den gregorianska kalendern. Engelsmän och irländare gick över till den 1 januari så sent som 1752, trots att det skotska nyåret infallit på detta datum sedan 1600. I Sverige har den 1 januari varit nyårsdag sedan mitten av 1500-talet.