Karl Knutsson, Danzig och det långvariga penninggrälet

Bland de senaste dagarnas kommentarer finner jag en fråga om det stora lån som den svenske exilkungen Karl Knutsson beviljade i Danzig år 1457, och som fick ett mycket långt historiskt efterspel. Nedan följer en sammanfattning av vad som skedde. Väl att märka var ärendet av komplicerad natur, och det är omöjligt att gå in på detaljer inom ramen för en liten blogg. Redogörelsen blir likväl tämligen lång.

Karl Knutsson störtades från den svenska tronen år 1457 men hann få med sig stora mängder svenska skattemedel när han flydde till Danzig. Väl framme hamnade han mitt i det ”trettonåriga kriget”, som pågick mellan å ena sidan Danzig, övriga preussiska städer (”preussiska förbundet”) och den polske kungen och å andra sidan Tyska orden. Borgmästarna i Danzig bönföll Karl Knutsson om penningunderstöd, och Karl var knappast i en position att neka dem, i synnerhet som han hade färska skattemedel med sig i kassakistan. Alltså började man förhandla om ett lån.

Första gången vi hör talas om att Danzig planerade att utnyttja Karl Knutssons närvaro för detta ändamål är i ett brev daterat den 25 mars 1457. Brevet är en instruktion som medsändes staden Thorns sändebud inför ett möte med kung Kasimir av Polen i Bromberg (nuvarande Bydgoszcz). Här påpekas att de ekonomiska problemen måhända kan avhjälpas genom att man pantsätter ett område mot en stor summa pengar från kungen av Sverige. Troligen accepterade Karl en överenskommelse om lån vid påsktiden, strax efter mitten av april. Den slutliga bekräftelsen på transaktionen ägde rum efter det att kung Kasimir anlänt till Danzig den 1 maj. Åtta dagar senare avslutades förhandlingarna om lånet. Både Karls och Danzigs brev om transaktionen och de därtill hörande förpliktelserna har överlevt till våra dagar.

I det brev som Danzigs rådsherrar lät skriva intygar de att Karl Knutsson har överlåtit 15 000 preussiska mark till kung Kasimir, hans länder och de preussiska städerna. Vid ett tidigare tillfälle hade Danzig erhållit den lilla kuststaden Putzig av Kasimir, och nu lät borgmästare, råd och menighet i Danzig denna ort övergå som pant till kung Karl. Med själva Putzig följde även stadens landområde, dess ”fiskeriämbete ” (fischamt) samt grannstaden Leba. Allt detta fick Karl Knutsson behålla till dess lånet återbetalats. Karl Knutssons brev om transaktionen påminner i allt väsentligt om staden Danzigs, men det innehåller även diverse löften från Karls sida till den polske kungen och hansestaden. Därpå följde ännu fler transaktioner. Sammanlagt kom Karl Knutsson att äga fordran på mellan 21 000 och 23 000 preussiska mark från Danzig och den polske kungen. En vanlig uppskattning, efter alla transaktionsturer på våren och sommaren 1457, är 21 200. Dessa pengar kom synnerligen väl till pass, och allt tyder på att deras roll i ”trettonåriga krigets” historia i Preussen var avsevärd.

Redan 1460 miste Karl Knutsson Putzig till Tyska orden, som betvingade staden med militära medel. Hans verksamhet var under en tid begränsad till staden Danzig, men år 1464 kunde han återkomma till svensk politik (kung 1464–1465 och 1467–1470). Samtidigt återtog Danzig staden Putzig från ordensriddarna, och på sommaren 1468 överfördes staden till kung Kasimirs välde. Som svensk kung var Karl Knutsson fast besluten att antingen återfå Putzig eller pengarna. Den 27 september 1468 avsände han från Stockholm en fullmakt till sin gamle ämbetsman i Putzig, Ambrosius van Ulsten, med instruktioner att agera för kungens räkning. Ambrosius uppdrag gick i första hand ut på att erhålla Putzigs befästning och område, något som kung Kasimir bestämt motsatte sig. I ett brev daterat den 29 april 1469 tillbakavisade dessutom Danzig Karl Knutssons krav med motiveringen att Karl hade sig själv att skylla. Han hade förlorat Putzig i strid och inte medverkat till att återerövra orten, vilket hade föranlett stora utlägg från Danzigs sida. Alltså var panten förverkad. På sommaren 1469 utfärdade dessutom kung Kasimir ett löfte att försvara Putzig och dess område mot alla anspråk från utomstående.

Den svenske kungen vägrade att acceptera svaret, och en till synes oändlig process tog sin början. Karl Knutsson bråkade om saken ända till sin död, och hans efterkommande fortsatte kampen. Framför allt processade ättlingarna till dottern Kristina och hennes man Erik Eriksson (Gyllenstierna), vilka räknade sig som den svenske kungens rättmätiga arvingar. År 1586 drog Karl Knutssons dottersons sonson, Nils Göransson Gyllenstierna, upp frågan gentemot den preussiska staden, men förgäves. Danzig vägrade betala, med samma motivering som tidigare, och ljög dessutom ihop en historia om att kung Karl och hans arvingar faktiskt hade avstått från sin fordran. Men Gyllenstiernorna gav sig inte. De bevarade en järnhård familjetradition om hur lånetransaktionen gått till och om den orätt som tillfogats släktens ende kung. Staden Danzigs originalrevers till Karl Knutsson bevarades väl, från släktled till släktled.

Ett sekel senare gjordes en ny juridisk attack. I början av 1690-talet tog flera medlemmar av ätten Gyllenstierna initiativ till en aktion för att tvinga Danzig att göra rätt för sig. Som deras ledare framstod reduktionsmannen Jakob Johan Hastfer och dennes hustru, sedermera änka, Sigrid Gyllenstierna. Till hjälp hade man den svenske kommissarien i Danzig, Per Cuypercrona. Men återigen förgäves.

När Karl XII:s arméer några år senare drog fram genom Polen var alltså kontroversen från 1460-talet högaktuell. Kungen övertog huset Gyllenstiernas krav och sände i april 1704 direktören för det svenska generalkrigskommissariatet, Magnus Stenbock, till Danzig med uppdrag att kräva tillbaka Karl Knutssons lån. Borgarna i Danzig kapitulerade och överlämnade en summa motsvarande ungefär 275 000 daler silvermynt till den svenske kungen.

Gyllenstiernorna fick emellertid ingenting. Karl XII använde pengarna för att täcka utgifter under stora nordiska kriget. Visserligen utlovades de kompensation, men inget hände. Därmed försökts frontlinjen i konflikten från att ha legat mellan Gyllenstiernorna och Danzig till att ligga mellan Gyllenstiernorna och svenska staten. Arvid Horn, som var ingift i huset Gyllenstierna, hävdade släktens rättigheter men fick avslag på sin framställan 1731. Nio år senare gjordes ännu en framställan, men det blev än en gång avslag. Ideligen gjordes nya framstötar, men Högsta domstolen vägrade att tillåta resning i målet. Gustav III fann sig på 1780-talet tvungen att ge ett kammarråd i uppdrag att utreda frågan en gång för alla, men den dök även upp under Gustav IV Adolfs regeringstid. Ännu på 1820- och 1830-talen gjordes allvarliga gyllenstiernska försök att få rätt, nu via Gustaf Filip Adam Toll. Frågan togs upp på 1823 och 1834 års riksdagar – förgäves. Därefter har den, mig veterligen, fått vila i frid.