Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Den 8 och 9 november 1520 avrättades ett hundratal män på Stortorget i Stockholm, en händelse som gått till historien som Stockholms blodbad. Att Kristian II därigenom önskade göra sig av med sina värsta fiender inom det svenska högfrälset är väl känt, likaså att han sökte backa upp aktionen med hjälp av kyrkan och ärkebiskopen i Lund, som tidigare sanktionerat fälttåget mot Sten Sture den yngres regim. En tribunal i Stockholm dömde ett flertal högfrälsemän till döden, eftersom de var ”uppenbara kättare” (allt enligt det bevarade dombrevet, den så kallade sententian, som dock kan vara redigerad i efterhand för att ge ett visst sken av legitimitet åt aktionen). Men varför dödades många fler än så? Varför dödades två biskopar – var inte det ett flagrant juridiskt övertramp? Och varför utgjordes en majoritet av de avrättade av vanliga borgare i Stockholm? De hade ju inte ens blivit anklagade inför tribunalen.

Dessa frågor har folk ställt ända sedan november 1520, och de har ännu inte blivit en gång för alla besvarade. I synnerhet avrättningen av biskoparna – som var förbjuden enligt kanonisk lag – upprörde samtiden. En annan märklighet är att de som skulle dödas inte ens fick lov att bikta sig. Allt hände fort, oförklarligt fort. Kristian II försökte senare värja sig mot kritiken men lyckades inte (han hittade på en historia om ett attentatsförsök mot honom själv, vilket hade lett till kravaller). Syndabockar pekades ut (som Didrik Slagheck), men fortfarande utan förklaring på varför utrensningsaktionen blev så snabb, omfattande och rättsvidrig.

Det stämmer att borgerskapet drabbades värst. Förutom de två biskoparna avrättades femton frälsemän, varav sex riksråd, med svärd. Betydligt fler borgare och tjänare till frälsemännen fick sätta livet till, minst ett fyrtiotal av vardera kategorin. Borgmästarna och rådmännen i Stockholm halshöggs med yxa, medan övriga borgare och tjänare hängdes. Några borgare hämtades direkt från sina hem, medan andra rycktes upp till schavotten från folkhopen på Stortorget. När man läser om händelsen får man lätt intrycket att knektarna hade drabbats av mordisk masspsykos och angrep alla de kom åt. Men så kan det väl rimligen inte ha gått till? Ett urval måste ha gjorts, eller?

Ja, självklart. Men eftersom vi inte kan kika in i 1520-talets knekt- och kungahjärnor och eftersom ingen förklaring gavs måste vi utgå från indicier. Och sådana finns. Kristian II hade en storstilad plan som inbegrep det skandinaviska borgerskapet. Han ville skapa ett nordiskt handelskompani med Köpenhamn som huvudsäte, vilket skulle ta upp kampen mot Hansan. Stockholm var avsett att spela en viktig roll, men först sedan stadens farliga borgerskap hade decimerats. Bland Stockholms borgare fanns starka anhängare till Kristian II:s svenska huvudfiender, grupperingen kring Sten Sture den yngre och hans änka Kristina. Vi vet att Kristian II efter blodbadet öppet favoriserade tyska borgare som stod honom själv nära. De två nya borgmästarna Gorius Holst och Klaus Boye kom från det av Kristian II styrda Holstein.

Sett ur det perspektivet är det inte märkligt att så många oskyldiga Stockholmsborgare avrättades. Unionskungen har smitt medan järnet var varmt. Så många medlemmar av den verkliga eller inbillade oppositionen som möjligt skulle utplånas. Och borgarna var de facto numerärt fler än herremännen.

Fler bloggar