Dick Harrison
För några dagar sedan bloggade jag om slaverifrågor. Då dök en följdfråga upp om det totala antalet afrikaner som slussades in i den transatlantiska slavhandeln. Kan man räkna ut det?
Nej, det kan man inte. Källproblemen är mycket stora. En betydande del av slavhandeln var illegal och bokfördes inte, varför den är omöjlig att kvantifiera. Enligt en av de mest citerade analyserna, som gjordes av Philip D. Curtin (The Atlantic Slave Trade: A Census, 1969) mot bakgrund av notiser om landsatta slavar samt amerikanskt demografiskt material, nådde omkring 9,5 miljoner ofria afrikaner Amerika (dvs. både Nord- och Sydamerika, med kraftig övervikt för Brasilien och Västindien) till och med år 1870. Väl medveten om källmaterialets bräcklighet påpekade Curtin att det verkliga antalet mycket väl kunde vara så lågt som 8 miljoner eller så högt som 10,5.
Curtins resultat har kritiserats, bland annat av J.E. Inikori (1976) och Paul E. Lovejoy (1983). Enligt Inikori transporterades så många som 13,4 miljoner slavar över Atlanten, men hans beräkningsmetod har inte vunnit allmänt erkännande. Idag menar forskarmajoriteten snarare att mellan 11,3 och 12 miljoner afrikaner såldes som slavar vid Atlantens hamnar och att mellan 9,6 och 10,8 miljoner nådde till Amerika i livet. Eftersom källorna är osäkra och ny forskning tenderar att höja siffrorna hålls det inte för osannolikt att så många som 13 miljoner på ett eller annat sätt slussades in i den transatlantiska slavhandeln.
Men detta gäller alltså bara de afrikaner som fördes ombord på skepp. Om vi även räknar med alla de människor som dog innan de nådde så långt i slavhandelskedjan blir siffran högre, sannolikt mycket högre. Ett hypotetiskt räkneexempel, mot bakgrund av tillgängliga vittnesuppgifter, visar på eländet.
Anta att 100 personer tillfångatas av lundafolkets slavjägare någonstans i Centralafrika på 1770-talet. Innan karavanen når fram till den stora afrikanska slavmarknad där mellanhänder – till exempel afro-portugisiska pombeiros, viliköpmän från Loango eller hövdingar i rikena Kasanje och Matamba – köper upp dem har i genomsnitt 25 av 100 fångar dött. En fjärdedel avlider alltså innan de ens kommit fram till kanoterna på Kasaifloden eller till startpunkten för karavanlederna till hamnstäder som Luanda och Benguela. När de väl får syn på Atlanten, i snabbaste fall ett par månader senare, återstår i snitt 64 av de ursprungliga 100. I de portugisiska slavbarackerna dör ytterligare sju–åtta slavar, och minst fem–sex av de återstående dör ombord på skeppet. Vid ankomsten till Brasilien lever ungefär hälften av dem som ursprungligen tillfångatagits i Afrikas inland. Ytterligare några avlider kort tid senare i sviter av sjukdomar och umbäranden ombord, innan de hinner säljas till plantageägare eller gruventreprenörer. Därefter vidtar en farlig läro- och anpassningstid på tre–fyra år. När den perioden är över återstår endast 28–30 av de ursprungliga 100.
Om vi därtill lägger att omkring två tredjedelar av slavarna på slavskeppen var män, resulterande i ett stort kvinnounderskott, är det lätt att förstå varför det var omöjligt för nästan alla slavekonomier att reproducera sig själva. Det behövdes ständiga nytillskott för att det skulle finnas tillräckligt med ofri arbetskraft. Endast i ett fåtal slavsamhällen – det mest kända är USA på 1800-talet – lyckades slavägarna uppnå ett system i vilket slavarna själva födde så många barn att fortsatt import var onödig.