X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur gammal är den första dalahästen? Det vill säga: hur länge har man bevisligen tillverkat små hästar av trä i Dalarna?

Äldsta belägg är en sliten, långsmal trähäst, som är privatägd men utlånad till Dalarnas museum i Falun. Enligt en C 14-datering tillverkades den omkring 1560. Dess äldsta historia är okänd, men vi vet att den länge har legat i en kista som på 1930-talet köptes in på en auktion i byn Västra Fors vid Malung. Kistan, som möjligen tillverkades i slutet av 1700-talet, köptes på grund av att den pryddes av rester från ett dekorativt måleri från 1802. Efter auktionen placerades den på en uthusvind i Backbyn, där den stod orörd i tjugo år. Vid ett arvsskifte på 1950-talet öppnades kistan. Den visade sig vara full med prylar, bland annat textilrester, som tyvärr rensades bort så när som på hästen och en tveeggad trästav.

Men vem hade bruk för en trähäst i mitten av 1500-talet? Vad användes den till? Det finns flera hypoteser. Utifrån dagens trähästtillverkning skulle man kunna tänka sig att hästen har varit ett prydnadsföremål. En annan, mycket sannolik, tolkning är att den lilla hästen fungerade som leksak. Många trähästar av senare datum har använts som leksaker, något som framgår av gamla fotografier. En del är skavda och ledbrutna, som om någon handskats med dem alltför hårdhänt. Detta gäller också 1500-talshästen, vars ena bakben är borta. Även öronen har försvunnit.

Men varför har ett prydnadsföremål, alternativt en leksak, lagts i en kista tillsammans med en stav? Den stav som hittades bredvid hästen har tolkats som ett föremål som mycket väl kan ha brukats i magiska sammanhang. I äldre folktro har man ansett att naturligt formade, ovanliga växtdelar rymde krafter, vilka stundom användes för att stärka läkande örter. Även trähästar har ibland associerats med folklig magi.

Ungefär hundra år efter det att Malungshästen täljdes, år 1669, hölls det häxrättegångar i Mora. Ett stort antal förmenta häxor tvingades bekänna sin skuld, varefter de halshöggs och brändes på bål, vissa i Mora, andra i Falun. Prosten Elavus André Skragge ansåg att han visste hur det låg till. Häxorna skulle, enligt häxkommissionens prost, ha nyttjat bäror, det vill säga små magiska ting som kunde skickas ut för att tjuvmjölka boskap. Ofta ansågs häxan ha fått bäran från djävulen, men hon kunde också ha tillverkat den på egen hand och skänkt den liv och kraft till att utföra skändliga handlingar. 1669 års misstänkta bäror i Dalarna skall enligt prosten ha varit ungefär lika stora som katter och tre till antalet – en vit, en röd och en svart. Enligt länsmannen i Mora, som också kunde uttala sig om detaljer i ärendet, var bärorna ”små hästar”. Djävulen hade själv delat ut dem till barn på Blåkulla. (Däremot påstod varken prosten eller länsmannen att de var gjorda av trä; inget sägs om materialet.)

Ännu en av epokens auktoritetspersoner visste besked om de små hästarnas inneboende syndfullhet. I Västerås uttalade sig biskop Johannes Rudbeckius om saken år 1624. Han reagerade starkt mot allt bjäfs som salufördes på marknaden och som inte ledde till annat än högfärd, synd, ogudaktighet och andra olater. I biskopens uppräkning nämns uttryckligen ”kort, tärningar, spelpipor, dockor, trähästar, älskogsvisor, narra målningar och mera sånt”. Om trähästarna skall sättas i samband med dockorna eller om de snarare kan sägas höra till älskogsvisornas sfär framgår inte, men säljas borde de i vilket fall som helst inte.

Om vi vänder oss till medeltida källor finner vi uttryckliga belägg för att man har trott på förekomsten av magiska bruk som har involverat hästar eller delar av hästar, till exempel i den så kallade Völsetåten från 1300-talets slut. I förkristen tid blotades hästar, och hästkött åts i rituella sammanhang, förmodligen i riter som förknippades med fruktbarhetsguden Frej. Av detta skäl sökte de kristna prästerna förbjuda hästkött, men det var svårt att genomdriva. I delar av Dalarna slog det aldrig igenom. Folk fortsatte att äta häst, inte av religiösa skäl utan för att köttet fanns till hands och det uppfattades som dumt att inte äta det.

Hästen har alltså under lång tid haft en stark och självklar plats i Dalarnas folkkultur. Även i Norge har hästtraditionen varit stark. Här har man hittat vikingatida hästskulpturer som påminner om trähästen från Malung. I Västerdalarna har liknande hästar förekommit som mönster på kak- och ostformar, daterade till 1600- och 1700-talen.

Av detta kan vi dra slutsatsen att Johannes Rudbeckius ord om ogudaktighet och synd torde ha ignorerats. Folket i Dalarna fortsatte att snida hästar. Oavsett om de ursprungligen hade antagits ha magiska egenskaper eller inte kom de till slut att bli leksaker, lätta att bära med sig, lätta att hålla rena och lätta att tillverka framför lägerelden eller brasan. Inför världsutställningen i New York år 1930 bestämdes att den rödmålade dalahästen skulle representera Sverige. Vissa klagade, men den lilla hästen tog världen med storm och travade rakt in i hjärtat på begeistrade besökare. Och där har den förblivit.

Den som vill veta mer om dalahästen från Malung kan faktiskt läsa om den i min och min hustru Katarinas senast utkomna bok, 101 föremål ur Sveriges historia (Norstedts), som publicerades härom veckan.