Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Stämmer det att den litterära gestalten Robinson Crusoe hade en verklig föregångare som levde ensam på en öde ö?

Det vanliga svaret är ja, och att personen ifråga hette Alexander Selkirk. Daniel Defoes roman om Robinson Crusoe publicerades 1719. Skotten Alexander Selkirk, som i fyra år levde ensam på ön Más a Tierra utanför chilenska kusten, undsattes av Woodes Rogers 1709, bara ett decennium tidigare, och hans öde beskrevs i en bok som publicerades 1712. Av detta skäl har majoriteten av alla som yttrat sig i frågan dragit slutsatsen att Defoe måste ha inspirerats av Selkirks öde men förflyttat handlingen från en del av Sydamerika till en annan; romanen utspelar sig på en ö inte långt från Trinidad. Övertygelsen har varit så stark att Más a Tierra på 1960-talet omdöptes till Robinson Crusoe-ön.

Idag är forskarna mer tveksamma, låt vara att Selkirk har förblivit huvudkandidat till ”verklighetens Robinson Crusoe”. Även om Daniel Defoe läste om Selkirk kan han knappast ha fått hela inspirationen från 1712 års bok, vars uppgifter om skottens umbäranden och äventyr är knapphändiga. Det är troligare att han vävde in historier och skrönor från många håll i Robinson Crusoe, särskilt med tanke på att det cirkulerade åtskilliga berättelser, både i memoarer och i skönlitteratur, om män med liknande dramatiska livsöden. Ett exempel är historien om läkaren Henry Pitman, som hamnade på en öde ö när han flydde från en straffångekoloni i Karibiska havet. Motivet som sådant hade hundratals år på nacken.

Det verkligt nya med Daniel Defoes bok var inte själva temat utan det sätt på vilket han låter den fiktive Robinson Crusoe skildra sin långa, enträgna och framgångsrika kamp för att skapa ett drägligt, civiliserat liv i vildmarken. Det var detta som gjorde boken till en bestseller, inte konceptet att placera en engelsman på en öde ö.

Fler bloggar