Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Att människan lämnar spår efter sin aktivitet i form av katedraler, slott, gravhögar, skeppssättningar, dokument, husruiner och stadsmurar är väl känt och inte sällan något som våra myndigheter och föreningar storligen yvs över. Men hur förhåller det sig med motsatsen till dessa stolta kulturminnen? Kan man skriva historia om vad som bokstavligt talat är historisk skit, det vill säga gammalt kiss, bajs, toaletter och hemlighus?

Självklart. Det är inte ens särskilt ovanligt att både historiker och arkeologer ägnar sig åt sådant. Inom miljöhistorikernas kretsar är utvecklingen av vatten- och avloppsanläggningar under 1800-talet och 1900-talet av mycket stort intresse, och ingen som blivit guidad i en gammal borg lär ha undkommit guidernas småflinande markeringar av var priveterna (toaletterna) var belägna. Vi möter fenomenet även inom rättshistorien, till exempel i medeltidens fridslagar. Till dessa hörde inte bara de mer kända paragraferna om kvinnofrid, tingsfrid, kyrkofrid och hemfrid utan även (i stadslagarna) hemlighusfrid. Om någon angrep en person som satt i hemlighuset drabbades vederbörande av extra hårda straff. I Visby stadslag regleras noga var latrinerna fick placeras i förhållande till gator, brunnar och granntomter.

1800- och det tidiga 1900-talets utedasshistoria är ett kapitel för sig, eftersom bondesamhällets hemlighus har tilldragit sig historikers och kulturhistorikers specialintresse. Se till exempel Kalle Bäcks bok Det svenska dasset – inte bara en skitsak! (1994), där det poängteras vilken socialt framträdande funktion utedasset fyllde. Det var inte bara en plats dit man drog sig tillbaka för att vara i fred. Ofta var det tvärtom: på grund av trångboddheten var det inte sällan den enskilda lokal där man och son, fru och dotter, eller goda vänner, kunde diskutera hemligheter avskilt från övriga. Av detta skäl har många gamla dass två, tre eller ännu fler avträdeshål bredvid varandra.

Inom arkeologin är utgrävningar av latriner vanliga, men också något som ställer till med bekymmer. Ibland, som i undersökningar av den för svenskt vidkommande stora medeltida staden Söderköping, hittas märkligt få gamla dass (de är i regel lätta att identifiera eftersom det ligger mängder av sönderklippta tygbitar i dem), vilket tvingar oss att ställa relevanta men svårbesvarade frågor om vart skiten tog vägen. Vi vet att man ibland använde sig av gamla sill- eller öltunnor, som när de var fulla kunde tömmas på avsedd soptipp. Som exempel kan nämnas en tunna försedd med bomärke, som påträffades i samband med utgrävningar vid en glassrestaurang i Söderköping 1999. Längst ned på tunnans botten fann arkeologerna en svart, oljig gyttja med kraftig lukt, uppenbarligen rester av senmedeltida avföring.