Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I svallvågorna av den debatt om genusvetenskapens relevans som har förts i media på sistone har även jag fått min beskärda del av frågor och undringar. Vissa är av utbildningspolitisk art och hör inte hemma i detta forum. Men en fråga är intressant för bloggen, eftersom den visar på hur vi människor har känt oss drivna till att sätta kön på företeelser som per definition är könlösa, såsom nationer (nationssymboler är i regel kvinnliga, till exempel Moder Svea). Hur är det med Döden? Brukar den vara en han eller en hon?

Grammatiskt sett har Döden varit både och. På franska heter det la mort, på spanska la muerte. Alltså femininum. Men på tyska är Döden maskulin. I många romansk- och slaviskspråkiga kulturer har Döden betydligt oftare avbildats, och refererats till, som kvinna än som man, i germanskspråkiga snarare som man än som kvinna. Det är emellertid lätt att finna konstnärer och författare som bryter mot mönstren. En av de främsta italienska dödsskildrarna på 1600-talet, Stefano della Bella, skildrade Döden som en härförare med flagga och trumpet, trots att den italienska Döden enligt grammatisk logik borde vara en hon. Franskspråkiga dramatiker som Anouilh och Ionesco har låtit la mort uppträda som man, medan tyskspråkiga författare som Rilke och Celan har haft lätt att feminisera der Tod. Det närmaste de gamla germanskspråkiga nordborna kom till en dödspersonifiering var Hel, dödsgudinnan. Överhuvudtaget är det lätt att finna gudinnor iklädda Dödens eller Dödsbringarens skepnad i de flesta kulturer (Kali, Persefone, etc.). Vissa menar att detta sammanhänger med den i många kulturer utbredda tron på en modergudinna: den som ger liv ger även död.

Ett vanligt resonemang är att Dödens identitet, och därmed även kön, är beroende av samhällets ekonomiska och sociala maktstruktur. I jägarsamhällen inträffar dödsfall inte sällan till följd av maskulint våld, medan invånare i typiska jordbrukssamhällen snarare dör av andra orsaker, såsom svält (vilket kan tolkas som otillfredsställd hunger efter Moder Jords gåvor). Alltså skapar jägarna en bild av Döden som man, medan bönderna ser Döden som kvinna. Blodtörstiga dödsgudinnor hör följaktligen hemma i utvecklade jordbruksekonomier. Men inte heller denna hypotes håller hela vägen. De flesta historiska samhällen är för komplexa för att passa in i sådana mönster, och när Döden uppträder som kvinna gör hon det gärna med maskulina redskap, till exempel i freskerna på Camposanto i Pisa, där hon brukar lie. Hon har även avbildats med svärd, båge, pil och lans.

Sökandet efter källor till Dödens kön är alltså mycket problematiskt. Man måste även ta i beaktande den kristna medeltidens symbolik, som kretsade kring tolkningar av Syndafallet (Döden som Adam eller Döden som Eva), samt renässansens och barockepokens tendens att identifiera Döden med Satan.

Under andra hälften av 1700-talet började konstnärer och författare romantisera Döden. Den sena upplysningstidens och romantikens diktare fastnade för en variant av grekernas Thanatos, som av Lessing och andra tolkades som antikens blide Död med nedåtvänd fackla. Döden blev en vän, en brudgum, någon att längta efter. I slutet av 1800-talet följdes romantiken av symbolism och dekadens, och nu genomgick synen på Döden vad som kan liknas vid en sexuell revolution. Den konstnärliga och litterära Döden feminiserades och vulgariserades. Den blide Thanatos, den manlige vännen, efterträddes av den farliga förförerskan, den syfilitiska Död som lockar karlar på Félicien Rops illustrationer, den kvinnliga mästare som Mussolinis italienska svartskjortor hyllade med orden ”Liv, du är min vän, Död, du är min älskarinna”.

Ergo: Människor är olika, grupper är olika och tider är olika. Ibland tenderar Döden att uppfattas som kvinna, ibland som man, ibland som både och. Den som vill fördjupa sig mer i ämnet rekommenderas boken The Gender of Death: A Cultural History in Art and Literature (1999), skriven av Harvardprofessorn Karl S. Guthke.