Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När jag föreläser om romerska rikets fall, vilket sker då och då, kommer ofta skatteväsendets undergång upp till diskussion. Det är välkänt att romarrikets invånare dignade under skatt, men att det var mycket svårt för medeltida kungar att kräva in liknande pålagor. En mycket stor del av skatteväsendet i Västeuropa tycks ha försvunnit mellan 400-talet och 600-talet. Hur gick det till?

När den starka romerska staten urholkades på 400-talet tog biskopar, stormän och bönder chansen att bli av med så många som möjligt av sina bördor. Kyrkan kom att uppfatta beskattning av sina egendomar och institutioner som världsligt tyranni. Nästan alla, såväl hög som låg, var rörande eniga i motståndet mot skatteväsendet. Det krävdes inte mycket för att upprorsfacklan skulle tändas eller att horder av skatteflyktingar skulle tömma städer och landskap på resurser. I takt med att de övergripande politiska enheterna blev mindre till ytan och regionerna fick en alltmer självständig prägel i förhållande till varandra blev det också lättare för enskilda människor att förändra sina villkor genom att flytta eller rymma.

Exempel: År 579 försökte Chilperik I av Soissons införa nya skatter baserade på både jordytan och antalet anställda på gårdarna. Många människor bröt då upp och slog sig ned i något annat frankiskt rike, där kungen var mer sympatisk än Chilperik. När en skatteindrivare vid namn Marcus red in i Limoges utbröt kravaller, skattelängderna brändes och Marcus var nära att mista livet.

I det längsta sökte kungarna behålla sina skatteinkomster, ibland genom vettiga omberäkningar av skatteunderlaget, men på sikt var systemet dödsdömt. Kungamakten var tvungen att räkna med att besuttna grupper i vilket fall som helst slapp undan. När en ny egendom kom i någon biskops eller mäktig stormans händer förutsatte biskopen eller stormannen att skattefriheten även gällde denna jord. Kungen må ha varit av annan mening, men han var långt borta och dessutom beroende av stormännens stöd. På 600-talet hade utveckligen resulterat i att alla fria män i frankernas riken erhållit skattefrihet.

Utvecklingen var likartad i Italien: på 600-talet hade all skatteindrivning upphört utanför de ännu östromerska delarna av landet. I ett brev från påven Gregorius den store år 595 framgår att den arma befolkningen på det ännu östromerska Korsika vid denna tid led så svårt av de kejserliga skatterna att många korsikanska jordägare såg sig tvungna att fly till det langobardiska Italien, där skatterna försvunnit. Enda gången vi hör talas om något som avlägset påminner om langobardiska skatter är i samband med kung Aistulfs försök att erövra Rom på 750-talet. Aistulf pålade stadens befolkning en tribut som bestod av en solidus per caput (ett guldmynt per person) för att markera sitt välde över de sju kullarna. Här rörde det sig dock inte om beskattning utan om en symbolisk krigshandling. Rom låg ju utanför det område Aistulf egentligen kontrollerade.