Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Sveriges mest kända skulpturgrupp är utan tvekan Sankt Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Det sägs att verket egentligen är ett stycke propaganda. Hur hänger det ihop?

Sankt Göran och draken i Storkyrkan är tre saker: (1) ett uttryck för beställarparets (Sten Sture den äldre och hans hustru Ingeborg Åkesdotter) personliga fromhet, (2) ett uttryck för samma pars vilja att markera status på synligast möjliga plats och (3) en triumfatorisk propagandaskulptur till minne av slaget på Brunkeberg. Dessutom är det, förstås, ett konstnärligt mästerverk.

År 1484 kallades den nordtyske skulptören och målaren Bernt Notke till Stockholm för att tillverka skulpturgruppen på beställning av riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Om vi koncentrerar oss på punkt 3 ovan avsåg konstverket att hugfästa minnet av Sten Stures triumf över Kristian I i slaget på Brunkeberg år 1471. Trots att svenska bönder hade kämpat på båda sidor, med en stark uppländsk kontingent på unionskungens sida, ville Sten Sture framställa drabbningen som de tappra svenskarnas strid mot de onda danskarna. Detta program lyser igenom i Bernt Notkes arbete.

Verket, som fullbordades 1489, är en avbildning av helgonet Georg, på svenska Göran, i dennes paradroll som drakdödare. Om vi analyserar Sankt Göran och draken mot bakgrund av 1480-talets politiska kultur är det inte svårt att se vem som är vem. Sankt Göran bär Sten Stures eget frälsevapen, tre sjöblad, på hästens länd och remtyg. Draken är en symbol för Danmark. Den väna prinsessan som skyddas av Sankt Göran är Sverige och det svenska folket. Förmodligen har ännu en figur ursprungligen tillhört gruppen, en skulptur av en knäböjande Karl Knutsson med krona och vapensköld, som numera förvaras på Gripsholms slott. Karl Knutsson, som var Sten Stures morbror, avled året före slaget på Brunkeberg och kunde inte själv värna landet mot Kristians angrepp, men genom skulpturen signalerade Bernt Notke hans fortsatta andliga närvaro i riket.

Och så något helt annat: SvD:s webb håller på att förändras på ett grundläggande sätt, vilket påverkar den här bloggen. Den kommer inte att gå att läsa på det ställe ni är vana vid, men det innebär inte att den försvinner. Från och med i morgon eftermiddag, tisdagen den 26 maj, kan ni läsa mina bloggar om historia på svd.se/om/harrisons-historia. Välkommen dit!

Fler bloggar