När otrohet var belagt med dödsstraff

När jag föreläser om 1600-talet kommer ofta sexualitet upp som frågeämne. Orsaken är att det aldrig har varit så lätt för svenska män och kvinnor att bli dömda till döden som just under 1600-talet, och detta på grund av sexuella snedsprång. Utomäktenskaplig sexualitet betraktades som så farlig för samhället, eftersom den ansågs kunna resultera i gudomlig vrede över människornas synder, att den totalförbjöds år 1608 och belades med dödsstraff.

Men verkställdes verkligen straffen? Nej, i flertalet fall inte. Endast några procent av de anklagade blev i slutänden avrättade. Även om en dödsdom fälldes på lokal nivå måste hovrätterna sanktionera beslutet, och här lät man mycket ofta nåd gå före rätt.

Som exempel på hur det kunde gå till kan vi betrakta en historia från Småland år 1641, som återfinns i Nils Erik Villstrand bok om Sverige under stormaktstiden (Sveriges historia, vol. 4, Norstedts).

Bondhustrun Ingeborg Jonsdotter från Pelarne socken, inte långt från Vimmerby, anklagades på tinget för dubbelt hor. Dubbelt hor innebar att två människor som båda var gifta på var sitt håll hade sex med varandra. Ingeborgs älskare, som hon haft samlag med i en beteshage, hade erkänt brottet men rymt. Ingeborg var ensam kvar, och även hon erkände sin hordomssynd. Till råga på allt var hon gravid. Därigenom var dödsdomen förutsägbar. Men ingen ville egentligen att Ingeborg skulle dö, varför man gjorde allt man kunde för att hitta ett skäl att benåda henne.

På frågan varför hon gjort som hon gjort svarade Ingeborg att hennes man Karl Persson aldrig hade legat med henne, trots att de varit gifta i två och ett halvt år. Han hade inte ”velat hava någon beblandelse med henne”. När Karl tillfrågades om varför svarade han att hustrun aldrig visat honom någon kärlek, varför han blivit impotent.

Häradsrätten dömde Ingeborg till döden. Vid högmässan i sockenkyrkan, ett par dagar senare, bad Karl med ”gråtande tårar” att hon skulle slippa undan med böter. En böneskrift, som även prästen och socknens ledande män skrev under, sändes med domen till hovrätten i Jönköping. Hovrättens ledamöter beslöt att undersöka saken närmare. Hur var det egentligen ställt med Karls impotens?

Tinget tvingades ta upp målet än en gång. Fyra män undersökte Karl, och de kom fram till att han inte hade någon fysisk defekt ”på den lemmen”. Karl ändrade nu sin förklaring till varför han aldrig haft sex med sin fru: han var, hävdade han, alldeles för blyg för sådant.

Ärendet bollades vidare till domkapitlet i Linköping. Karl och Ingeborg infann sig inför denna instans, där de förklarade att de gärna ville fortsätta vara gifta med varandra. Domkapitlet gav dem tre veckor på sig att fullborda äktenskapet. När paret en tid senare tvingades lämna rapport om samlivet till kyrkoherden i Vimmerby erkände de emellertid att de hade misslyckats. Kyrkoherden gav dem ytterligare åtta dagar att öva och anstränga sig på, men även nu konstaterades att Karl hade legat ”såsom en stock och sten”.

Både hovrätten och domkapitlet slog nu fast att äktenskapet aldrig hade fullbordats. Ingeborg slapp därmed undan straffet för dubbelt hor. Brottsrubriceringen ändrades till enkelt hor (det vill säga ett sexualbrott i vilket bara den ena parten i otrohetsaffären varit gift). Och nu blev det möjligt att reducera straffet från döden till böter.

Sanningen i fallet Karl och Ingeborg lär vi aldrig komma åt. Ljög paret om sitt usla samliv för att rädda Ingeborg från döden? Eller hade Karl lurat in Ingeborg i ett äktenskap som måste ha varit en ständig källa till sexuell frustration? Om detta tiger källorna.