X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har fått flera frågor om det rysshat som i äldre tid var vanligt förekommande i Sverige. Att det blomstrade vid förra sekelskiftet är bekant för de flesta, likaså att ryssen på 1700- och 1800-talen var en huvudfiende både i svensk propaganda och i verklig politik. Men när blev det så? Under vikingatiden var ju banden mellan dagens Sverige och de rusiska städerna i öster starka, med åtskilliga vänskaps- och släktband mellan kunga- och stormannasläkter i de båda länderna.

De äldsta belagda väpnade konflikterna mellan nordbor och ryssar under medeltiden kan dateras till 1100-talets Novgorod. I den novgorodiska krönikan finner vi anteckningar om sammanstötningar mellan svenskar (ry. svei) och ryssar åren 1142, 1164 och 1188. Förstnämnda år skall en knjaz (furste) och en biskop från svei ha angripit köpmän i Ryssland, dock med liten framgång. År 1164 skall svei ha närmat sig Ladoga (Staraja Ladoga), varvid stadsfolket brände de oskyddade husen och tog sin tillflykt bakom befästningarna. Fem dagar senare anlände furst Svjatoslav från Novgorod och besegrade svenskarna. Av 55 medförda skepp miste de 43. År 1188 skall gotlänningar och nemtser (ett ord som här troligen syftar på tyskar) ha plundrat män från Novgorod.

Att sätta in dessa notiser i ett historiskt sammanhang är mycket svårt. Försök har gjorts att identifiera 1142 års knjaz med kung Sverker den äldre och 1164 års angripare med hans son Karl Sverkersson, men det är föga mer än gissningar. Vi kan inte heller avgöra huruvida krönikörerna överdriver angreppens storlek. På 1200-talet står vi på fastare mark. År 1240 besegrades en svensk här under en fältherre som brukar identifieras som Birger Magnusson (den blivande Birger jarl) av en novgorodisk här under Alexander Nevskij. Även 1256 ägde konfrontationer rum mellan ryssar och framträngande svenskar. Under dessa decennier blev dessutom, på initiativ av påven och av tyska biskopar, religionen en viktig del av den västeuropeiska krigsretoriken mot ryssarna. Tidigare hade det faktum att ryssarna inte varit katoliker saknat relevans i det vardagliga politiska, militära och kommersiella umgänget i Nordeuropa, men under åren kring 1240 definierades de ryska ”schismatikerna” som legitima mål för korståg, något som i förlängningen även kom att prägla den svenska politiken mot Novgorod.

Men det som på allvar gjorde svenskar och ryssar till fiender och maktrivaler var kampen om Karelen. Under 1200-talets andra hälft stärkte Novgorod sitt välde på de omgivande finsk-ugriska folkens bekostnad. Stormän och bönder som tidigare endast varit löst underordnade infogades med vapenmakt i ett tributförhållande som i förlängningen medförde att deras områden kom att utgöra delar av Ryssland. År 1278 ledde furst Dmitrij av Novgorod en förödande plundring i Karelen och tvingade invånarna att erkänna sig som novgorodiska undersåtar. När nemtserna (ett ord som i detta sammanhang mycket väl kan syfta på svenskar) sex år senare anlände för att avkräva karelarna tribut mötte ryssarna dem vid Neva och besegrade dem den 9 september 1284.

De ryska framryckningarna mot Finland utgjorde ett allvarligt hot mot det svenska rikets östra territorier. Särskilt allvarlig blev situationen 1292, då en novgorodisk styrka gick över den vagt formulerade gränsen och förhärjade det svenska Tavastland. Svenskarna svarade, enligt den ryske krönikören, med att sända iväg en 800 man stark här mot öster. Halva styrkan tågade mot Karelen, halva mot Ingermanland, men enligt den (i och för sig partiske) hävdatecknaren led båda häravdelningarna nederlag.

Betydligt större framgång hade den svenska framstöten 1293, då Viborg besattes och på kort tid fick en stark befästning som värn mot fortsatta ryska attacker. Detta blev signalen till en trettioårig ofredstid, visserligen ofta avbruten av informella stillestånd, som avslutades genom freden i Nöteborg 1323. Konflikten hade dock kommit för att stanna, och med varje nytt krig vässades propagandavapnen ytterligare.