Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En politiker som i våra dagar blir överbevisad om att ha tagit mutor kan säga farväl till karriären. Åtminstone i ett någorlunda välutvecklat västland. Men hur var det förr? Stämmer det att våra politiker fordom levde i en mutkultur?

Ja, det stämmer. Låt mig ta ett typiskt exempel ur svensk historia, daterat 1771. Svenska riksdagsmän som tillhörde det så kallade mösspartiet lät sig detta år mutas av Ryssland. Detta var inget ovanligt. Mössorna hade goda förbindelser med regeringen i Sankt Petersburg, och de tog gärna emot pengar för att rösta som Ryssland ville. Men nu gick något fel. Ryssarna dröjde med utbetalningen av mutorna. Det vill säga: mösspolitiker röstade ryskt men fick inte betalt. Alltså begav sig ilskna politiker till ryska ambassaden i Stockholm och krävde över tre miljoner daler kopparmynt som ersättning för sina tjänster under valrörelsen och den första månaden av 1771 års riksdag.

Förvisso blev en och annan svensk upprörd, eller snarare gav sken av att bli upprörd, över händelsen. Men de flesta visste att andra svenska riksdagsmän tog emot betydligt större mutor från Frankrike. Sverige hade mer än en gång förklarat krig mot grannländer eftersom Frankrike mutat oss med subsidier. Det var så det politiska samhället fungerade på 1600- och 1700-talen. Mutor, bestickning, internt spioneri och vad som idag skulle betecknas som uppenbart förräderi ingick i det politiska spelet. Politiker som vägrade ta emot mutor misstänktes ofta för att inte ha rent mjöl i påsen, för att vara lite underliga. Om någon, som Maximilien de Robespierre, blev allmänt känd för att vara omutlig blev detta rentav en beteckning på personen (”den Omutlige”). Alla visste vem man syftade på eftersom beteendet var så abnormt.

Hur försvann mutkulturen? När jag får frågan brukar jag peka på tre utvecklingslinjer.

För det första har öppenheten, offentligheten, expanderat kraftigt under 1800- och 1900-talen. Idag tvättas politisk byk i dagsljus. ”The people have a right to know”, som det brukar heta i engelskspråkig skvallerjournalistik.

För det andra har vi vanliga västerlänningar blivit både rikare och fått mer fritid än någonsin tidigare. Vi har tid och råd att bry oss om politikers åsikter och politikers moral. Demokratin bygger på att välfärden gör oss potentiellt omutbara, att vi inte kan köpas av högstbjudande. På 1700-talet var svensken i gemen ointresserad av mösspartiets relationer med ryska ambassaden, men om samma situation ägt rum idag hade partiet gått under, eftersom vi har lärt oss att ställa krav på de folkvalda.

För det tredje har 1800- och 1900-talens utveckling medfört en kraftig medialisering av samhället – tidningar, radio, tv, med mera – vilket har ökat möjligheterna att kapitalisera på och raljera över allehanda oegentligheter och skandaler. Och då drabbas mutkolvarna obarmhärtigt. Med rätta, skulle de flesta säga. Men en 1700-talsmänniska hade inte förstått.