Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Som uppföljning på gårdagens blogg om slaget vid Farsalos tar jag mig idag an ännu en krigshistorisk fråga. Nu gäller det hundraårskriget. I flertalet redogörelser för denna konflikt mellan England och Frankrike spelar de engelska långbågeskyttarna en huvudroll. Genom att från långt avstånd, skyddade av pålar i marken, företrädesvis med udden mot fienden, sända skurar av pilar mot franska fotsoldater och riddarkavalleri skall de ha avgjort ett flertal viktiga drabbningar – Crécy, Agincourt, etc. – och gett England stora fördelar. Men gick det inte att hitta ett motmedel? Kunde inte riddarkavalleriet och de franska fältherrarna finna en lösning? Den väpnade konflikten – eller rättare sagt de på varandra följande krig som vi brukar sammanfatta med termen hundraårskriget – varade ju mycket länge. Lärde man sig inte av erfarenheterna?

Jo, det gjorde man, även om det gick trögt. I det längsta var fransmännen ovilliga att överge sin gamla taktik, bland annat av ideologiska skäl. Högadelns ära var förknippad med riddarkavalleriet, och rätt utnyttjat fungerade detta utmärkt ännu under senmedeltiden. Ett annat skäl var bristen på egna bågskyttar. Fransmän och burgunder måste leja bågskyttar från England eller Italien om de ville kopiera den engelska taktiken, och detta var mycket dyrt.

Grovt räknat fanns det tre sätt att sätta långbågeskyttarna ur spel. En taktik, som fransmännen (särskilt Bertrand du Guesclin från Bretagne) med stor framgång använde sig av under 1300-talets andra hälft, var att undvika stora fältslag och istället nyttja skärmytslingar, belägringar och plundringar för att bryta ned motståndet genom småskaligt agerande; idag skulle vi kalla det gerillakrig. I och med det fick långbågeskyttarna aldrig chansen att utnyttja sin kapacitet.  En annan taktik, som landsknektar och schweizare utvecklade på 1400-talet, var att anfalla till fots med harnesk på kroppen, i täta formationer med pikar i händerna. På nära håll var bågskyttarna lätta offer för bättre beväpnade krigare. När Karl den djärve av Burgund lejde långbågeskyttar mot schweizarna blev resultatet en militär katastrof för vederbörande, till exempel i slaget vid Murten.

En tredje taktik var direkt länkad till det gamla riddarkavalleriets roll: kontra med snabbhet. Låt inte långbågeskyttarna hinna förbereda sig. Anfall dem fort, i beriden chock, innan de hinner ställa upp sig bakom pålar och avfyra pilmoln. Ett praktexempel på denna enkla men effektiva taktik är slaget vid Patay år 1429, som ägde rum en tid efter Jeanne d’Arcs triumf vid Orléans. Jeanne d’Arc och den franske fältherren La Hire utnyttjade sitt tillfälliga övertag till att rensa upp vid Loire, när plötsligt en engelsk armé under sir John Fastolf (för övrigt förebilden till Shakespeares och Verdis Falstaff) anlände. Fastolf fick veta att fransmännen befann sig vid Meung-sur-Loire, där de erövrat en viktig bro, men där engelsmännen ännu höll staden och slottet. Han beslöt sig för att ställa upp sin armé för fältslag vid den närbelägna byn Patay. Långbågarna skulle än en gång skänka England seger.

Fransmännen var medvetna om den annalkande faran och hade därför sänt ut spejare. Dessa hade turen med sig och upptäckte bågskyttarna innan de hunnit förbereda sig. Genast beslöt man att våga ett frontalangrepp. Utan större manövrar och höviska uppställningar angrep mellan tusen och tvåtusen tungt beväpnade franska kavallerister de engelska positionerna. Långbågeskyttarna blev massakrerade och de engelska riddarna lyckades inte bjuda effektivt motstånd – de hade ju förlitat sig på långbågeskyttarnas taktiska bistånd. Slaget slutade i fransk triumf och vild engelsk flykt.