X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I dagens påskblogg förflyttar vi oss från skurkarnas led till hjältarnas, med fokus på en av de minst kända nytestamentliga bifigurerna – Josef av Arimataia, mannen som lär ha ordnat gravplats åt Jesus efter korsfästelsen. Efter en trevande start under senantiken och tidig medeltid kom dennes legend att utvecklas i en specifik engelsk fåra och anta drag som ingen under antiken, i sin vildaste fantasi, kunde ha siat om.

Det började vid en okänd tidpunkt i början av 1200-talet. Då skrevs ett tillägg till en historia av 1100-taslförfattaren Chrétien de Troyes berättelse om den heliga Graal, som på kort tid hade uppnått mycket stor popularitet vid de västeuropeiska hoven. Enligt tilläggstexten skall Josef av Arimataia ha varit närvarande på Golgata och bevittnat Jesu korsfästelse, men han skall dessutom ha placerat en sorts skål av guld – graalen – vid Jesu fötter, så att blodet kunde rinna ned och bevaras däri. Därefter, får vi veta, gömde han graalen och lät ett ljus brinna utanför dess skåp. Efter Jesu begravning, som Josef själv ombesörjde, gick han varje dag till graalen för att be, men folk blev misstänksamma och skvallrade för onda judar, vilka spärrade in honom i ett högt torn.

Den fängslade Josef bad nu till Gud om befrielse. Han bad även Gud att Han måtte vaka över graalen, skydda den från judarna och sända den till honom om han råkade i stor nöd. Herren hörde Josefs bön och räddade honom ur fångenskapen, men judarna blev nu så arga att de landsförvisade Josef och grupp andra kristna. De gick ombord på en båt och färdades till Vita Ön, ett område som sedermera kom att räknas till England. Efter ett nederlag i strid mot landets invånare, vilket till råga på allt sammanföll med en svår hungersnöd, bad Josef till Gud om att återfå graalen, som raskt uppenbarade sig med ett överflöd av mat och vin.

Det enda i denna märkliga historia som hade funnits med i Josefs legend sedan tidigare var historien om fängelsevistelsen i Palestina. Resten var nyheter. Vi har, ärligt talat, ingen aning om varför just Josef av Arimataia kom att förknippas med den heliga Graal. Enligt en forskargissning berodde det på ordlikhet. Josef var associerad med Kristi kropp (som han lät begrava), medan graalen förknippades med legenden om ymnighetshorn. Både kropp och horn stavades på medeltidsfranska cors. Och om graalen antogs innehålla Jesu kropp eller Jesu blod föreföll det naturligt att Josef fick åta sig arbetet som graalbevarare.

Inom kort hade historien broderats ut ytterligare i den burgundiske diktaren Robert de Borons verk Joseph d’Arimathie. Enligt denna historia var Josef ursprungligen tjänare till Pontius Pilatus och graalen ursprungligen ett kärl som Jesus hade nyttjat för att instifta nattvarden. Liksom tidigare fyller Josef graalen med blod, och liksom tidigare blir han så småningom fängslad. Under fängelsevistelsen uppenbarar sig Jesus för Josef, överlämnar bägaren med det heliga blodet och förkunnar att Josef hädanefter skall vaka över föremålet.

Robert de Boron berättar vidare att Josef förblir fängslad ända till Jerusalems fall för romerska trupper år 70. Därefter lämnar han Palestina med en grupp kristna. Efter en svit av händelser som det skulle kräva för mycket utrymme att redogöra för i denna blogg skänker Josef graalen till sin svåger Bron, som far vidare till västerns länder.

Robert de Borons verk kom att bilda utgångspunkt för mängder av medeltida graalhistorier i särskilt Frankrike och England. Den heliga Graal utformades till en symbol för den gudomliga maktens närvaro på jorden, ett nådebevis och ett mål som endast de allra ädlaste riddarna kunde uppnå. I ett av dessa verk, den anonyma prosaromanen Estoire del Saint Graal, som skrevs under 1200-talets första hälft, skildras graalen som en tallrik eller ett fat, som Josef själv tar med sig hela vägen till Britannien. Framme på ön börjar Josef dessutom utbreda kristendomen.

Varianter på denna historia dyker upp i många medeltida verk, även i sir Thomas Malorys berömda Le Morte d’Arthur från 1485, det arbete på vilket många av de sentida historierna och filmerna om kung Artur och riddarna kring runda bordet är baserade. Här uppenbarar sig Josef i en vision för sir Galahad och presenteras som kristenhetens allra förste biskop.

Senast på 1230-talet nådde historierna om Josef av Arimataia och den heliga Graal det rika engelska klostret i Glastonbury. Här hade munkarna sedan 1191 gjort gällande att kung Artur låg begravd, och under inspiration från de riddarromantiska historierna kunde de inte låta bli att även söka lägga vantarna på Josef och graalen. De lät skriva ihop en ny version av klostrets historia (De Antiquitate Glastoniensis Ecclesiae), i vilken Josef fick en viktig roll. Han påstods ha lett en kristen mission, utsänd av aposteln Filippus, till Britannien år 63, där kung Arviragus gav dem området vid Glastonbury att leva på. Sedermera byggdes här Englands första kyrka. Väl att märka hävdade munkarna aldrig offentligt att den heliga Graal fanns nedgrävd på klosterområdet (detta skulle ha gett dem problem, eftersom graalen i så fall måste kunna visas upp), men de lät undslippa sig mängder av indicier. De gjorde bland annat gällande att Josef hade tagit med sig två kannor till Britannien, den ena med Jesu blod och den andra med Jesu svett. Kannorna sades vara begravda tillsammans med Josef, men ingen visste exakt var.

Nu hade Josef av Arimataia införlivats med det engelska kulturlandskapet, och där har han förblivit. Under senmedeltiden var engelsmännen helt övertygade om att han verkligen låg begravd i Glastonbury, och man sökte förgäves lokalisera graven. Vid fyra internationella kyrkomöten på 1400-talet krävde engelska biskopar att få företrädesrätt i rangfrågor eftersom England tack vare Josef hade kristnats före alla andra länder. Detta ledde till uppretade diskussioner med andra länders representanter, bland annat ett stormigt gräl i Basel år 1434, då en spansk jurist underkände engelsmännens pretentioner. Enligt spanjorerna var ju Josef fängslad i Jerusalem ända till år 70 och kunde knappast ha farit till England sju år tidigare…

Reformationen krossade Glastonburys kloster år 1539, men inte legenderna om Josef av Arimataia. Under de sekler som följde tillkom många nya element, till exempel historien om Josefs vinterblommande hagtornsbuske på Wearyall Hill (den trötte missionären skall ha stuckit ned sin stav i marken där, med hagtornsbusken som resultat) och Josefs brunn, Chalice Well, där han skall ha gömt Jesu nattvardskalk i jorden. Sistnämnda legend kan inte spåras längre tillbaka än till mitten av 1800-talet. Enligt en annan skröna var Josef en judisk köpman som importerade tenn från Cornwall eller bly från Mendip Hills till Främre Orienten. För att affärerna skulle gå bra lät han sin bror- eller systerson Jesus fara till Britannien, och under vistelsen skall den unge Jesus ha byggt världens första kyrka i Glastonbury. Detta är, enligt fanatiska engelska lokalpatrioter, förklaringen till att Bibeln inte har något att berätta om Jesu ungdom. Den blivande frälsaren bodde ju i Britannien som tillförordnad chef för onkelns företagsfilial.

Historien om Josef av Arimataia och Jesus i Britannien må förvisso låta hur galen som helst, men den ligger icke desto mindre till grund för en av Englands mest berömda allsånger, William Blakes Jerusalem. Här besjungs de ”gröna berg” (mountains green) på vilka ”de fötter i forna tider” (those feet in ancient times) vandrade, samt de sköna engelska betesmarker (England’s pleasant pastures) på vilka ”Guds heliga lamm blev sett” (the holy Lamb of God was seen). De gröna bergen är alltså kullarna kring Glastonbury, och betesmarkerna är de vattensjuka ängsmarkerna kring staden.