X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Varför gjorde holländare, zeeländare, med flera, uppror mot det spanska väldet på 1500-talet och skapade de fria Nederländerna? Berodde det på reformationen eller på något annat?

Det främsta skälet till att Nederländerna förvandlades till en åttioårig krigszon var inte religionsbråket utan missnöjet över de habsburgska skatterna. På detta sätt var konflikten typisk för tiden – i stora delar av Europa, även i Gustav Vasas Sverige, knotade ju folk över kraftigt höjda skatter. Vad som gjorde situationen särskilt farlig i Nederländerna, sett ur centralmaktens perspektiv, var att städer som Amsterdam, Haarlem, Utrecht och Haag hade ett ovanligt rikt borgerskap, samtidigt som landsbygden hade sin beskärda del av framträdande adliga ledare som kunde formera sig till effektivt motstånd. Till detta kom naturligtvis den religiösa dimensionen. Nederländerna var ett av de områden där den radikala grenen av protestantismen, den reformerta kristendomen, spred sig mest. I få delar av Europa blev den öppna konflikten mellan en statligt stödd katolicism och en folkligt omhuldad protestantism lika stor som här.

Till detta kom ytterligare ett problem, som inte får underskattas: bristen på god kommunikation. De sjutton nederländska provinserna var inte högprioriterade av huset Habsburg. Kejsar Karl V var förvisso själv till börden flamländare, född i Gent, men han tillbringade betydligt mer tid i andra delar av sitt imperium. Filip II, som ärvde faderns maktställning i Nederländerna, härskade från Kastilien. Det tog lång tid för ett nederländskt klagomål att nå fram till de kungliga öronen. Att vänta på svar på ett officiellt brev i ett angeläget ärende kunde ta mer än en månad, något som ledde till att nederländarna ofta tvingades ta saker i egna händer och agera utan att be om lov. Detta retade habsburgarna. Till dessa problem kom ytterligare ett: när habsburgarna förlade spanska trupper till Nederländerna för att vidmakthålla lag och ordning i vad de uppfattade som alltmer besvärliga provinser ökade de ekonomiska bördorna och missnöjet ytterligare. Inget folk uppskattar att bli ockuperat.

Filip II, som tog över styrelsen av de nederländska provinserna efter sin far år 1555, hade till en början en mycket stark ställning gentemot sina bråkande undersåtar. Nederländerna var splittrat, inte bara på sjutton provinser med olika rättigheter och traditioner utan också mellan adelsmän och borgare, ståthållare och råd. En stor del av maktutövningen var lokal och regional. För att skapa en effektiv motvikt mot huset Habsburg måste alla dessa lokala grupperingar samarbeta, och det var aldrig lätt. I enlighet med habsburgsk praxis överlät Filip regerandet av Nederländerna åt representanter som stod honom nära, från 1559 år halvsystern Margareta av Parma. Hon var förnuftig nog att samarbeta med några av Nederländernas främsta män, däribland furst Vilhelm av Oranien och grevarna av Hoorn och Egmont. Men här fanns också främlingar som de nederländska kalvinisterna lärde sig att avsky, inte minst den franskfödde kardinal Granvelle, som blev Filip II:s främsta redskap för att stärka katolicismen och krossa protestantismen. Missnöjet med Granvelle blev så stort att han tvingades lämna sin post 1564.

Det var så problemen började, och det blev snart värre. Både katolska och protestantiska nederländska adelsmän ställde sig bakom en begäran om att Filip skulle avskaffa inkvisitionen i Nederländerna, och Margareta av Parma gjorde sitt bästa för att gå dem till mötes. Vid samma tid, år 1566, inträffade en allvarlig kris när radikala nederländska protestanter stormade in i kyrkorna och rev ned religiösa bilder. Enligt kalvinistisk doktrin var sådana konstverk Gudi förhatliga, men i en from katoliks ögon var den nederländska bildstormen likvärdig med uppenbart kätteri. Nu gick det inte att undvika våldsamma sammanstötningar, men än så länge ville ingen av de ledande nederländska politikerna ha en öppen konfrontation med den spanske kungen. De kalvinistiska resningarna slogs ned.

Ännu i detta skede kunde allt ha räddats genom kompromisser, men istället för att låta Margareta fortsätta att hantera situationen valde Filip att sända hertigen av Alba med en stark armé till Nederländerna. Efter hans ankomst 1567 spårade allt ur. Margareta avgick i protest mot att ha blivit åsidosatt. Åtskilliga ämbetsmän häktades. Ett tusental nederländare avrättades, däribland grevarna av Hoorn och Egmont, anklagade för förräderi. Vilhelm av Oranien gick i landsflykt. Från och med nu var medlings- och kompromisstiden över.

År 1568 invaderades Nederländerna av antihabsburgska styrkor. Till en början hade Vilhelm av Oranien och hans allierade både militära och ekonomiska bekymmer, men vinden vände sedan hertigen av Alba år 1571 påbjudit höga skatter för att finansiera lönebetalningen till sina knektar. I många nederländares ögon hade det spanska förtrycket nu gått över gränsen för det acceptabla. De upproriska vann stora framgångar, särskilt i de norra provinserna, och Albas popularitet sjönk ytterligare när han lät knektarna plundra de nederländska städer som föll i hans våld.

I och med det var det ”nederländska frihetskriget” ett faktum. Sedan krigslyckan växlat och spanjorerna haft framgångar i söder slog de nordliga provinserna år 1579 fast att de ämnade fortsätta kampen, och 1581 bröt de helt med regimen i Spanien (nederl. Akte van Verlating). Den militära utvecklingen ledde till att Nederländerna permanent delades i två delar. De nordliga provinserna lyckades vidmakthålla sin frihet och utgör idag kärnan i staten Nederländerna. De sydliga provinserna förblev habsburgska och kom under 1600-talet att kallas Spanska Nederländerna – idag utgör området staten Belgien.