X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag åker vi till Öland för att delta i landskapets årliga skördefest (och hålla föredrag om Kalmarkriget på lördag), vilket föranleder mig att ta upp en gammal fråga om landskapets äldre historia. När blev Öland en del av riket Sverige?

Öns politiska tillhörighet på 1000- och 1100-talen är högst osäker. Det är fullt möjligt att Öland mestadels lydde under egna hövdingar/storbönder och endast tidvis erkände andra makters – svenska kungars, danska kungars, venders, etc. – överhöghet, något som dock inte har avsatt spår i skriftliga källor. Den stora mängden murar, upprustade fornborgar (Gråborg, Eketorp, Bårby etc.) och kyrkor som kunde brukas för försvarsändamål vittnar om att tiderna varit oroliga.

Saxo Grammaticus har skänkt oss en konkret bild av öländsk krigsverklighet omkring 1170. En dansk flotta på jakt efter sjörövare fick vid denna tid rapporter om att kuriska och estniska krigare hade etablerat sig på Öland och bedrev sjöröveri från en träbefästning med hamn. Danskarna anföll, men var alltför ivriga och slarviga. Många estniska skepp hann fly till havs, och det krävdes en längre kamp och många människoliv innan fienden nedkämpats.

En intressant iakttagelse är att Ölands bebyggelse uppvisar en stark kontinuitet från romersk järnålder ända till 1200-talet, något som framkommer i arkeologen Jan-Henrik Fallgrens avhandling (Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e.Kr., Aun 35, Uppsala 2006). Gårdarna, byarna och hägnaderna låg på samma platser under folkvandringstid, vendeltid, vikingatid och äldre medeltid. Att döma av arkeologisk och kulturgeografisk forskning dominerades ön under hela denna tid av 40–50 storgårdar. I mitten av 1200-talet, det vill säga efter det definitiva rikssvenska maktövertagandet på ön, förändrades däremot bebyggelsen på ett genomgripande sätt. Vi vet inte varför (skriftliga källor saknas), men det måste rimligen ha sammanhängt med stora maktförskjutningar.

I början av 1200-talet var Öland utan tvekan införlivat med det svenska kungariket. I dokument läser vi att stormän och kloster på fastlandet förfogar över jord på ön. Ju fler dokument vi får tillgång till, desto mer uppenbart blir det för oss att Öland, i synnerhet norra delen av ön, dominerades av jordägande familjer som inte själva levde på ön. Under senmedeltiden ägdes omkring 40 procent av jordbruksmarken av personer och institutioner utanför Öland, däribland kungen, Linköpingsbiskopen och småländska frälsemän. Lägg därtill att Ölands ställning i det svenska riket var påfallande svag. Ölänningarna deltog inte i kungaval, berördes inte av eriksgatan och hade ett av landets obetydligaste lagmansdömen. Det öländska frälset på 1300- och 1400-talen var ett av Sveriges fattigaste, med blott 10–12 mindre sätesgårdar.

Det verkar alltså som om storgårdarnas hövdingar och deras samhälle på kort tid drabbades av en djup kris, vilken kan ha sammanfallit med att ön blev permanent rikssvensk och underordnades kungamakten. Stora delar av åkermarken bytte ägare, något som kan förklaras med konfiskationer efter krig, eller genom att besegrade ölänningar har sett sig tvungna att sälja mark för att överleva.

Mest har forskarna diskuterat den berömda fornborgen på södra Öland, Eketorp. En första befästning var i bruk redan på 300-talet e.Kr. Den medeltida borgen brukar benämnas Eketorp III och uppfördes på äldre ruiner under 1100-talet. Borgbygget ägde rum i etapper. Den gamla ringmuren förstärktes och nya hus uppfördes i skiftesverk. Husen byggdes från ringmuren in mot ett öppet torg. Utanför ringmuren restes ytterligare en mur. Så småningom byggde man en smedja inne på borgområdet. Förutom vågar, vikter och redskap har arkeologer hittat stora fynd av hästutrustning och vapen, men jämförelsevis lite keramik.

Förmodligen, menar vissa arkeologer och historiker, att Eketorp på 1100- och 1200-talen inte varit en regelrätt boplats för familjer utan snarare en militär utpost. Fyra kilometer sydväst om Eketorp låg för övrigt Sveabod (senare Svibo), en av de platser som i början av 1200-talet bevisligen låg i svenska stormäns händer. Sveabod lydde tidvis under jarl Birger brosa och donerades på 1220-talet till Riseberga kloster i Närke.

Historikern Nils Blomkvist har gissat att Eketorp var en befäst plats för utbyte av varor och tjänster, medan Sveabod fungerade som kungamaktens bas, kring vilken folk från fastlandet slog sig ned. Men det finns fler hypoteser. En möjlighet är att Eketorp var en rent kunglig befästning som uppläts åt en betrodd storman. Birger brosa var i så fall, i egenskap av politisk veteran, ett gott och säkert val. Om denna hypotes är korrekt framstår Eketorp och dess kulturlandskap som en levande rest av den svenska riksmaktens etablering på Öland.