Tyskar och svenskar

En fråga har dykt upp rörande svenska myndigheters förmodade språkpolitik i äldre tid. Idag har vi, som bekant, en förhållandevis generös attityd mot språk, med svenska som huvudspråk och därtill fem officiella minoritetsspråk. Men hur var det förr? Stämmer det att man på medeltiden sökte aktivt hindra svenska stormän och borgare från att överge det svenska språket till förmån för tyska, dåtidens lingua franca i Nordeuropa?

Svaret är nej. Språkligt sett har det historiska Sverige varit allt annat än enhetligt, något som erkändes snarare än motarbetades av myndigheterna. I synnerhet 1600-talets folkomflyttningar och invandringar resulterade i en språksituation som för en nutidsmänniska ger intryck av stor öppenhet mot fast bofasta främlingar och deras tungomål. I finnbygderna i mellersta Västsverige talades finska (faktum är att det ännu på 1960- och 1970-talen fanns enstaka personer i norra Värmland som ännu talade detta språk), medan vallonsmedernas familjer och hugenottemigranterna i det längsta bevarade franskan. Stockholm var i praktiken trespråkigt (svenska, tyska och finska), medan Göteborg till en början snarast var en holländsk stad.

Om vi vänder blicken mot medeltiden, då statsmakten var betydligt svagare än på 1600-talet, blir det ännu svårare att finna kraftfulla åtgärder mot främmande språk. En stor del av handelsstädernas befolkning var tyskspråkig, något som i sig inte var ett problem. Däremot kunde, i vissa lägen, politiska motståndare till de tyska köpmännen välja att bruka etniciteten som argument gentemot dem. Så skedde vid ett antal tillfällen under senmedeltiden. Vissa svenska stormän och borgare uppfattade tyskarna som farliga konkurrenter, vilket resulterade i lagstiftning och propagandaverksamhet för att minska deras inflytande. Dessa offensiver hade inget med det tyska språket att göra utan var i flertalet fall en följd av det hårdnande samhällsklimatet efter digerdödens härjningar, då tyska knektar och fogdar sökte sig till Sverige samtidigt som tyska Hansan stod på höjden av sin makt. I tendentiösa skrifter från 1300-talets senare hälft och från 1400-talet skildras tyska herremän i Sverige som tyranniska rovfåglar. Enligt Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet skulle en svensk stads styrelse bestå av hälften svenskar och hälften tyskar, men efter slaget på Brunkeberg 1471 ändrades lagen, med följd att tyskarna miste rätten att representeras i stadsstyrelsen.