Broder Evert av Söderköping

Jag får ofta frågor om svenska helgon, både halvhistoriska missionärsgestalter i medeltidens gryning och historiska men svårgripbara personer längre fram i tiden. Vissa undrar hur länge vi fortsatte att utveckla katolska helgonkulter, huruvida detta avbröts av reformationen eller om det redan hade tagit slut under senmedeltiden.

Just för 1400-talets räkning är de svenska ansträngningarna att trumfa igenom kanoniseringar av inhemska helgon ovanligt väldokumenterade. Att ingen gick hela vägen till formell helgonförklaring av påven berodde delvis på bristande penningmedel (det var dyrt att föra en process i hamn), delvis på att reformationen drog ned rullgardinen för dylikt. Efter reformationen förbjöds helgonkult i Skandinavien, men vissa kulter levde kvar på lokalplanet (som i Sankt Olof på Österlen, en kult som är omvittnad av Linné på 1700-talet).

Ett ypperligt, men föga känt, exempel på att nya helgonkulter utvecklades ännu under decennierna omedelbart före reformationen är historien om broder Evert i Söderköping. År 1480 utnämndes han till föreståndare för stadens hospital, detta sedan den förre föreståndaren avsatts på grund av korruption och en annan kandidat tackat nej till posten. Broder Evert utnämndes av riksrådet, förmodligen på initiativ av Henrik Tidemansson, biskop i Linköping.

Under de arton år som följde – han avled omkring 1498 – gjorde broder Evert betydande insatser inom den söderköpingska sjuk-, åldrings- och fattigvården. Han lyckades ansluta Söderköpings hospital till Helgeandsorden (lat. Ordo sancti Spiritus), med huvudsäte i Rom, vilket gjorde det möjligt för honom att sälja medlemskap i orden (så kallade konfraternitetsbrev), något som kraftigt ökade hospitalets inkomster. Dessutom utverkade han talrika donationer, vilket också gynnade verksamheten.

Efter sin död fick broder Evert helgonrykte. I dokument från 1520 framgår att den avlidne föreståndaren kallades ”helge Evert i Söderköping”. Om det inte varit för reformationen hade han mycket väl kunnat bli föremål för en etablerad helgonkult och gått till historien som Sankt Evert. Istället blev han, liksom många andra svenska lokalhelgon, bortglömd.