Personligen föredrar jag ”quiz” framför ”kviss”, framför allt för att vi då får använda oss av Q, en bokstav som det, som bekant, är ont om. 

Språkrådets utredning är inte särskilt kompetent, eftersom den bortser från de komplikationer som tillkommer genom (i) den växande oklarheten i användningen av ”sin” och (ii) den allmänna oförmågan att förstå begreppet eller fenomentet predikatsfyllnad. Den tar inte heller, antagligen av ideologiska skäl, upp att personlig talang och förmåga spelar en roll som går utöver det som kan beskrivas i termer av ”artificiellt” kontra ”naturligt”, en tämligen enfaldig dikotomi. Det som påstås om ”alla” är inte sant.

Legio är ett ord man lär sig av att titta på nyårsdagsklassikerna Ivanhoe. Cedric svarar (förklädd till präst) normandens fråga om hur många män Robin Hood har i sin här med orden ”Their numbers are legio”.

Eller ”their numbers are legion”, som det kan heta på engelska.

Varför ska vi över huvud taget använda ordet ”quiz” eller det obegripliga ”kviss” (av kvissla då, kanske?)  i svenskan? Vad är det för fel med ”test” eller ”prov”? Och att skriva ”kvissfråga” blir bara larvigt: Engelskans ”quiz” betyder, som kanske är bekant, frågesport, så kvissfråga blir alltså frågesportsfråga!

Ordet ”quiz” används också i ordet ”quiz walk”, tipspromenad. Tycker fröken Ylva att vi också ska byta ut Stryktipset mot Strykkvisset eller kanske Ajronkvisset? (Iron = verbet ”stryka”.)

Språkrådet visar i sin utredning prov på språkvetenskapliga elementa, något som oftast saknas hos självutnämnda språkpoliser. Typologiskt sett är det extremt vanligt att språk använder sig av oblika kasus eller prepositionsfraser vid jämförelsekonstruktioner, se t.ex. den typologiska databasen WALS artikel i frågan: http://wals.info/chapter/121. För alla med grundläggande språkvetenskaplig bildning är det en självklarhet att det inte ur något absolut perspektiv går att säga att det ena sättet är mer rätt än det andra. (Om du verkligen skulle kunna påvisa detta, då vore det en språkvetenskaplig prestation av enorma proportioner; vilket universitet som helst skulle vara ute efter dig, om du verkligen kunde det…) 

Skall man hålla sig till vad språkvetenskapen kan fastslå i dag måste man medge att förmågan att tala grammatisk inte har det minsta med personlig bildning att göra, utan det är något medfött, som alla med normal mental kapacitet är ungefär lika bra på. Om vissa konstruktioner betraktas som ”felaktiga”, beror det på kulturella eller sociala faktorer. Därmed inte sagt att det inte kan vara lämpligt att ta hänsyn till sådana kulturella faktorer, bara det att man bör vara på det klara med att sådana inte utgör några eviga, absoluta lagar.

Varför kallar du henne ”fröken Ylva”? Om du har argument mot användandet av ett visst ord så är det väl mest effektivt att framföra de argumenten så vältaligt som möjligt? Att ta till den sortens simpla grepp som att reducera en utbildad språkvetare till en ”fröken” visar mest på att din egen förmåga att argumentera är rätt svag.

Jag har på inget sätt hävdat, att det är orimligt att betrakta ”än” och ”som” som prepositioner. De flesta hjärnor tolkar oreflekterat en mening som ”jätten åt mer än mig” på det sättet. Detta sker säkerligen i djupare, primitivare hjärnregioner. Objekt är enklare än predikatsfyllnad oaktat att i andra fall objektet inte alls poppar upp: ”han älskade Anna mer än hans bror”. Andra delar av hjärnan säger oss, att detta är inkonsekvent. De gamla folkskollärarramsorna tjänade också syftet att underlätta skrivandet genom att minska risken för tvetydigheter av den typ som är självklara i talspråket. Det är en civilisatorisk, en kulturell ambition.

Språkvetenskapen skall hålla sig för god för att förhindra medveten spåkanvändning. Språket är inte bara en instinkt, utan också ett verktyg som medvetet utformas och används för olika syften, alla inte lika ädla. Språket bygger på konventioner, som utvecklas i socialt samspel. Där bör språkvetenskapen hålla sig på kanten och observera, inte ingripa normativt. I stället borde den inleda ett närmare samarbete med biologin, inte minst på metodsidan.

Jag hävdar däremot fortfarande att det inte alls är sant att alla har lika lätt att tolka texter och därmed inte heller att bygga upp dem och att hålla sig till en konsekvent grammatik. Hur ofta hör man inte att den ene eller andra inte orkat med att tolka de långa meningarna hos Marcel Proust? Hur lätt är det inte att bedöma en persons intelligens efter sättet den talar på? Det har inget med klass, inlärning eller artificialitet att göra.

De metodologiska problemen (”sin”, predikatsfyllnad, transitivitet obeaktade) i artikeln kan vi ju lämna åt sidan för stunden. Lucky Luke drar snabbare än sin egen skugga.

Graden av bildning kan ha betydelse när det gäller olika typer av ”specialiserad” språkanvändning, som t.ex. att skriva poesi eller olika litterära genrer, att hålla formella tal, etc. Men när det gäller språkets grundläggande struktur, det som är grammatik i den språkvetenskapliga bemärkelsen, finns det (så vitt jag vet) ingen som helst språkvetenskaplig grund för att det ena sättet att uttrycka en sak skulle vara bättre än en annan, i någon objektiv bemärkelse. Om man jämför jordens språk, märker man att språk av typ X gör på ett sätt, språk av typ Y gör på ett annat sätt, och språk av typ Z gör på ett tredje sätt, etc.

Att lingvister i efterhand kan sätta teoretiska etiketter på olika företeelser, är en annan sak. Det synnerligen tveksamt om folk skulle bli bättre i sitt dagliga språkanvändande om de blev ”grammatiskt medvetna”. Tvärtom, jag vill minnas att Steven Pinker (i ”The Language Instinct”) menar att det finns studier som tyder på motsatsen, att mer välutbildade människor oftare stakar sig och uttrycker sig på ett ”konstigt” sätt, just därför att de är så måna om att tala ”grammatiskt korrekt”.

Varför använder du begrepp som ‘bättre’, ‘”konstigt” sätt’, ‘stakar sig’ när du just talat om att de är ointressanta ur lingvistisk synvinkel?

Fredrika Bremer som i samband med att hon sett Niagarafallen i USA skriver att hon gillade bäst Trollhättefallen.De var mer romantiska.Hon levde ju i den romantiska epoken.
För övrigt var de romantiska författarna på första hälften av 1800-talet våra första miljömuppar.De var skeptiska mot järnvägen.

Giuseppe Acerbi beskrev sin resa i ”Dagböcker”, men då han uttryckte kritik mot Sverige, förenades Sverige och Frankrike och såg till att Acerbi arresterades i Paris och dagböckerna beslagtogs………nåja inget nytt under solen….

Tiderna ändras. Idag vill miljömupparna ha så mycket järnvägar man kan få!

Ett mycket
intressant idéhistoriskt inlägg som leder till  en allvarlig eftertanke. Kan det
var så att miljövänner globalt om 100 år kramar gamla Gen. IV från 2030-talet och
även då nyligen i drift satta fusionsbaserade kärnkraftreaktorer med generering av
energi så som ”driver” solen och stjärnorna?

Man skall inte låsa sig och tro att det som idag är högsta saning alltid kommer att så förbli. Jag hoppas i alla fall att miljötalibanerna skall ta av sig sina dogmatiska skygglappar och se lite pragmatiskt på utvecklingen. För att realisera sina vildaste utopier här och nu skulle de bli tvungna att införa en diktatur, där allt som inte är förbjudet är obligatoriskt. 

Dessvärre tror jag det du hoppas på är omöjligt. Det finns som det verkar helt enkelt en människotyp som är som gjord för att skaffa sig en blind övertygelse som man sedan aldrig viker en tum ifrån. Exakt vilken övertygelsen blir är mycket beroende på kultur, tidsanda eller rentav sådana trivialiteter som på vilken plats eller i vilken familj man växer upp, men är man lagd åt det hållet som person så blir man vid det man ”vet” är det rätta och sanna. Med litet tur kan sådana personer hoppa på ett tåg som är väldigt nyttigt för ett samhälle, men om de istället satsar på något utsiktslöst projekt (som t ex att stoppa bygget av en bro över Öresund) så är det enda man ur samhällelig synvinkel kan göra att försöka se till att deras inflytande blir så litet och oskadligt som möjligt.

Att alla inte är lika förnuftiga som du kan man sluta sig till när man ser miljöpartiets opinionssiffror. Vad vi skymtar är framväxten av en ny religion, ett slags ekologisk nyhedendom.

 Synd bara att vi förmenas det här idéhistoriska inlägget av någon med begränsad syn på yttrandefrihet. Kan vi få en kort resumé?

Om någon till äventyrs skulle sakna boken i sitt bibliotek så återfinns den här:

http://search.ugent.be/meercat/x/bkt01?q=900000030542

Vi får rikta anhållan till Moderator i brist på egen kopia.

Nu var det Trollhättefallen det gällde inget annat flum. Som gammal inföding där har jag hört min mor berätta om när hon gick ut till huset på ”den lilla ön”. Där bodde en dam som bland annat gav lektioner i pianospel. Min mor var född 1910 och mindes när fallen var otämjda och spred vattendimma över hela nejden vintertid. Spektakulärt var nog ordet.

Visste ni f ö att när det första vattenkraftstationen byggdes så startades bolaget Vattenfall med stationen som första ägda kraftverk. Vattenfall finns kvar liksom kraftverket men huvudkontoret för Vattenfall har flyttat.