Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Frågan kan verka bisarr vid en första betraktelse, men den är inte ovanlig, särskilt inte bland ungdomar som fängslats av Stephenie Meyers Twilight-böcker. Just i dagarna blir denna och andra frågor om de blodglada varelserna dessutom väl besvarade i den nyutkomna boken Vampyrernas historia (Norstedts), som min egen fru Katarina Harrison Lindbergh har skrivit. Köp den!

Ett kort svar på frågan är: nej, självfallet inte, förutsatt att man med vampyr menar en aristokratisk, nattlevande Draculafigur som bor på slott, sover i likkista och förför damer medelst manlig karisma och skarpa huggtänder. Denna vampyr är en skapelse av 1800-talets litterära skräckromantik, av personer som John Polidori och Bram Stoker. Men om vi med termen syftar på folkliga föreställningar om gengångare som återvänder till de levandes värld för att utså allmänt elände i omgivningen, då blir svaret intressantare. Även om ej heller sådana varelser kan beläggas empiriskt står det bortom varje tvivel att våra förfäder och förmödrar har varit övertygade om deras existens. Historier om dessa monster är kända från hela jordklotet, låt vara att själva termen ”vampyr” länge endast brukades om gengångare i det slaviska språkområdet. Vi hade gott om misstänkta vampyrer även i det gamla svenska bondesamhället (särskilt, tycks det, i Halland). Även svenskarna bankade pålar genom förmodade gengångare.

Under 1700-talet blev vampyrerna föremål för vetenskapens och myndigheternas intresse. Det finns åtskilliga bevarade redogörelser för konfrontationen mellan folktro och överhet under första hälften av seklet. Ett av de mest kända exemplen är en rapport som nedtecknades i januari 1732 av den österrikiske militärläkaren Johann Flückinger i Belgrad. Texten visar att dåtidens fascination för vampyrer kunde vara väl så stor som nutidens.

I Flückingers dokument skildras händelser som ägt rum i den serbiska byn Medvegja. Det hade kommit till myndigheternas kännedom att vampyrer hade dödat några personer i byn genom att suga deras blod. Militärläkaren undersökte saken tillsammans med några officerare och underfältskärer. Byns ledande personer förhördes, och snart spårades vampyrismepidemin tillbaka till en viss Arnont Paole, som fallit av ett hölass och brutit nacken omkring fem år tidigare. Dessförinnan hade Arnont ofta klagat över att han plågades av en vampyr. Han hade sökt bot genom att äta jord från vampyrens grav och smeta in sig med dess blod, men tydligen hjälpte det inte. Efter sitt eget dödsfall började Arnont Paole gå igen. I egenskap av vampyr dödade han fyra personer, varför man grävde upp honom och inspekterade liket, som då legat i jorden i fyrtio dagar.

”De fann att kroppen var ganska hel och inte hade blivit nedbruten och att färskt blod rann från hans ögon, näsa, mun och öron, samt att skjortan, svepningen och kistan var helt blodiga, att hans gamla naglar och hud både på händer och fötter hade ramlat av och att nya naglar hade kommit i stället. Eftersom de genom detta insåg att de hade att göra med en riktig vampyr drev de en påle genom hans hjärta, vilket var sed hos dem, varpå han gav upp ett tydligt stön och blödde ymnigt. Därefter brände de kroppen till aska och lade den tillbaka i graven, allt på samma dag. De här människorna säger också att alla som har plågats och dödats av vampyrerna kommer själva att bli vampyrer. Därför grävde de upp de fyra ovan nämnda människorna och gjorde likadant med dem.”

Det slutade inte med detta. Uppenbarligen hade Arnont Paole även druckit blod av boskap, och när folk åt av köttet från djuren fick de vampyrsmitta i sina kroppar. Den ena efter den andra byinvånaren dog. Österrikarna tvingades ta i med hårdhandskarna för att driva ut ondskan från bygden. De lät gräva upp alla misstänkta lik, inspektera dem och diagnosticera misstänkta vampyrer. När undersökningen var överstökad halshöggs och brändes vampyrerna. Askan slängdes i floden Morava.

Flückingers rapport väckte stort internationellt intresse och resulterade i att ordet ”vampyr” introducerades som lånord i många språk, däribland engelska, franska och svenska. Händelser likt den i Medvegja användes som underlag för djuplodande intellektuella debatter om vampyrernas vara eller inte vara.

Om allt detta, liksom om forntidens och antikens gengångare, 1800- och 1900-talens fiktiva blodsugare i litteratur och film och dagens vampyrer (det finns faktiskt amerikanska grupper som ägnar sig åt blodsugning med hjälp av frivilliga donatorer) kan man läsa i Vampyrernas historia. Man kan också lyssna till Katarinas föreläsning om vampyrer på Medborgarskolan i Stockholm den 12 maj, kl. 18.30.