Heliga Birgitta och det heliga kriget

I svallvågorna av den pågående rättegången i Norge har jag fått många frågor om i hur stor utsträckning Anders Behring Breivik egentligen påminner om en medeltida tempelriddare, detta eftersom han uttryckligen hänvisar till liknande benämningar när han talar och skriver om sig själv. Jag brukar då göra klart att norrmannen utgår från vanliga feluppfattningar om korstågskonflikter (de var sällan de renodlade religionskonflikter som man trodde på 1800-talet) men att det förvisso finns paralleller till hans resonemang i medeltida ideologi.

Idén att det krävs våld för att bemöta den religiösa/kulturella fienden har djupa och vittförgrenade rötter i vår idéhistoria, även om vi begränsar oss till korstågsfenomenet. Se bara på den cisterciensiska krigsideologin, som brukar förknippas med Bernhard av Clairvaux och tempelherrarna. Eller se på vårt enda kanoniserade helgon, Birgitta Birgersdotter. I likhet med cisterciensmunkarna ansåg hon att det heliga kriget var ett ypperligt medel för att andligt förädla herremännen och samtidigt utnyttja deras stridsförmåga i kristenhetens tjänst.

Men när jag drar upp Heliga Birgitta får jag lätt följdfrågor. Vad hävdade hon egentligen? Går jag inte för långt när jag gör gällande att vårt mest berömda helgon yrkade på våldsdåd i Guds namn? Därav denna blogg. Vad sade Birgitta ? Det enklaste sättet att få svar är att gå till hennes egna texter, i synnerhet hennes ”himmelska uppenbarelser”, vilka är lättillgängliga i svensk översättning.

Först och främst bör man ha klart för sig att Birgitta uppfattade det heliga kriget som en kärlekshandling. Att skänka det kristna ljuset åt de otrogna, eller de felaktigt troende, var gott. Hon hyste ingen personlig antipati mot främlingar som sådana, men hon ville förändra deras sinnen, och detta krävde resoluta militära aktioner – etiskt högtstående våld, inte fåfängligt våld för snöd vinnings skull. Endast en riddare med en sant himmelsk moral kunde bruka vapen på ett sådant vis att det sanna budskapet fick verklig möjlighet att slå rot.

I åtskilliga uppenbarelser redogör Birgitta för hur denne idealriddare, en mänsklig motsvarighet till Sankt Georg, skall bete sig. Han skall avsvära sig egna drifter och lyda Gud i allt. Med sitt svärd skall han ”krossa och döda Guds fiender”. Han skall värja sig efter bästa förmåga och hellre dö än fly. Han skall leva efter ödmjukhetens, lydnadens, tålamodets, barmhärtighetens och trons principer. Birgitta föreställer sig även att riddaren skall bära en särskild uniform som är ”skild från andra världsliga dräkter” till tecken på att han avsvurit sig sin vilja och accepterat att i allt lyda sin överordnade.

Birgitta gav även konkreta råd till kung Magnus Eriksson om hur han borde organisera och leda ett heligt krig mot Guds fiender, varmed närmast avsågs de rysk-ortodoxa invånarna i Ingermanland och där bortom. Hon redogör i detalj för det kommande korståget. Deltagarna skall bestå av såväl krigare som präster och munkar, de senare eftersom de genom sina kunskaper förmår nå in i fiendens sinnen. Korsfararna skall tåga fram under två fanor, en fredsfana, på vilken Guds lidande är avbildat, och en krigsfana med rättvisans svärd. Först måste fienden erbjudas fred och frihet mot att de anammar den sanna läran, men om de vägrar skall kungen attackera dem med sina soldater. Efter det att segern vunnits skall hedningarna döpas till trogna katoliker och undervisas i den kristna läran – eller dödas. Vad gäller de kristna som stupar under kriget bör man ej spilla tid på att sörja, och för de hedningar som stupar är döden under alla omständigheter att föredra framför ett fortsatt liv i synd.

När det gäller arméns storlek bör den, enligt Birgitta, vara liten och utvald med omsorg. Man skall hellre kämpa som David än som Goliat. Om armén tillåts växa sig för stor kommer den sannolikt även att innehålla en mängd syndare, något som kommer att inverka menligt på korstågets förlopp.

Magnus Eriksson lyssnade och lydde. Såsom framgår av ryska källor (Novgorodkrönikan) fördes det svensk-ryska krig som började 1348 i stora drag i enlighet med Birgittas uttryckliga instruktioner. (För mer information om detta, med källhänvisningar, se min bok Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden, Ordfront förlag, 2005).