X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I fredags höll jag ett föredrag om utvecklingen av svensk neutralitet, varvid frågan om Karl XIV Johans roll hamnade i fokus. Det är ett känt faktum att Sverige har haft fred alltsedan dennes epok, men blev Sverige även neutralt då?

Svaret beror på hur man definierar neutralitet. Sverige var inte internationellt erkänt som en permanent neutral stat under första hälften av 1800-talet (vilket dock var fallet när det gällde Belgien och Schweiz). Däremot började Sverige vid denna tid att utveckla en serie temporära neutraliteter. Vår regering, under kungens ledning, anpassade sig efter omständigheterna och eftersträvade neutralitet när det var utrikespolitiskt opportunt. Huvudmålet var att undvika att dras in i konflikter med Ryssland och Storbritannien, Nordeuropas främsta land- respektive sjökrigsmakter. Om Ryssland och Storbritannien råkade stå på samma sida, som i fallet med den ”andra orientaliska krisen” i slutet av 1830-talet (då båda oroades över Frankrikes aktioner), hade Karl XIV Johan inget emot att visa upp ett militärt ansikte utåt. År 1840 sändes följaktligen amiral Nordenskiöld med en eskader till östra Medelhavet för att beskydda våra handelsintressen. Men de svenska och norska rikenas säkerhet fick under inga omständigheter äventyras till följd av gräl med regimerna i London och Sankt Petersburg. Därför blev den temporära neutraliteten en lämplig utrikespolitisk metod, som i fallet med 1834 års svensk-norska neutralitetsdeklaration.

Överhuvudtaget präglades Karl XIV Johans, liksom de följande svenska kungarnas och regeringarnas, inställning till neutralitet och alliansfrihet av pragmatism. Det saknades i regel en klar, bestämd ideologisk linje. Utrikespolitiken skiftade från strikt neutralitet till raka motsatsen. Sverige var föga neutralt i de dansk-tyska konflikterna i Slesvig 1848 och 1864, ännu mindre neutralt i finska inbördeskriget/frihetskriget 1918 eller i finska vinterkriget 1939–1940. Guldåldern för den svenska neutraliteten, officiellt sett, var som bekant efterkrigstiden, men modern forskning har tydligt åskådliggjort hur attityden även då snarare präglades av kall realpolitik än av en övergripande neutralitetsideologi.