Påven = Pontifex maximus?

Det är, minst sagt, gott om påverelaterade frågor i mailboxen dessa dagar. Jag väljer en ur högen: när och hur tog påven till sig titeln pontifex maximus, den gamla romerska titeln för en (icke-kristen) överstepräst?

Under fornkristen tid var detta inte en titel som någon biskop vid sina sinnens fulla bruk använde om sig själv. Titeln förknippades med fienden, det hedniska Rom, vars kejsare titt som tätt drog igång kristendomsförföljelser. Kejsarna använde dessutom titeln själva. Om titeln brukades om biskopar var det i regel ironiskt, med en fientlig udd mot personen ifråga. Dylikt titelbruk är känt på 200-talet e.Kr.

På 300-talet, när kristendomen blev romersk statsreligion, upphörde kejsarna att brukar termen pontifex maximus om den egna personen. I slutet av seklet gjorde man helt klart att de icke-kristna kulterna ej åtnjöt kejsarmaktens stöd och att kejsarna inte på några villkor önskade förknippas med ämbetet. Exakt när Roms biskopar, påvarna, tog över titeln är dock oklart. Källuppgifter och hypoteser står mot varandra. Vissa menar att det skedde redan på 300-talet, andra att det skedde så sent som under Gregorius I:s pontifikat på 590-talet. I vilket fall som helst slog titelbruket igenom först långt senare, under den antikhyllande renässansen på 1400-talet. Därefter har påven ofta refererats till som pontifex maximus, men utan att man lagt någon teologisk eller politisk vikt i titeln. Det är huvudsakligen en hederstitel som förekommer i inskrifter, mynt och andra publika sammanhang.