Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Att Italien enades på 1800-talet torde vara allmänt känt för alla läsare av denna blogg, liksom att ordet som sådant (lat. Italia) fanns redan under antiken. Men hur gammal är synen på landet som en politisk enhet? Romarna gjorde ju stor skillnad på öarna, halvön och Podalen (som länge tolkades som en del av Gallien).

Det traditionella svaret är att Italien som begrepp föddes under renässansen, då italienska lärde framhävde att de ställde sig i spetsen för antikens pånyttfödelse. Politiskt innebar detta att de förkastade den splittring som Italien kännetecknades av under senmedeltiden och 1500-talet. För Machiavelli, för att ta ett prominent exempel, var det ett huvudmål att komma förbi splittringen och skapa ett stort politiskt system – en italiensk nation. Om så skedde skulle man slippa alla franska, österrikiska och spanska invasioner. Påven, handelsrepublikerna och furstarna skulle sluta bekriga varandra.

Machiavellis lösning, såsom den presenterades i boken Il Principe (”Fursten”) gick ut på att en enda härskare måste ta makten över alla korrupta småhärskare, med fred och välstånd som resultat. Men varifrån hämtade Machiavelli idén? Svar: från antiken. Mönstret för hur Italien skulle fungera stod att finna i antikens Rom. Därtill kom emellertid ett faktum som ofta förbigås: att begreppet Italien alls icke hade dött med romerska riket. Tvärtom. Det hade existerat under hela medeltiden och ofta använts av kungar och kejsare som benämning på åtminstone norra delen av det nuvarande landet.

Den konkreta idén om ett enat Italien kan framför allt knytas till utvecklingen i det langobardiska kungariket på 700-talet. Efter det att langobarderna erövrat stora landområden på 560- och 570-talen formades deras inledningsvis bräckliga rike till en allt starkare politisk enhet, som i mitten av 700-talet var mycket nära att ena hela den nuvarande nationen. Det enda som återstod var staden Rom, Neapel med omgivningar, Calabria samt öarna Sicilien och Sardinien (däremot hade langobarderna faktiskt lagt under sig Korsika). Senare övertogs den norra delen av langobardriket av de tysk-romerska kejsarna och förenades i mitten av 900-talet i personalunion med Tyskland. Som sådant kom riket formellt att kallas ”kungariket Italien”, och de tyska kungarna kröntes till italienska kungar genom en speciell ceremoni.

Det var detta italienska rike som sönderföll i småstater på 1200- och 1300-talen men överlevde som politiskt begrepp till renässansen. Här fanns alltså en term som bevisligen hade nyttjats om en politisk enhet som hade inkluderat mängder av stadskommuner, republiker, furstendömen och herravälden. För en person som Machiavelli var det därmed ett begrepp som man lätt kunde knyta an till. ”Italien” blev därmed ett medeltida kungarike som fylldes med ny-antikt innehåll.

Men det rörde sig länge om en intellektuell vision utan verklighetsförankring. Italien var ett begrepp för geografer, historiker och politiska tänkare, inte för vanliga bönder och stadsbor. De senare såg sig snarare som venetianare, genuesare, florentinare, med mera, men inte som italienare. Majoriteten av Italiens befolkning lärde sig inte att de var italienare före det nationella uppvaknandet på 1800-talet, Risorgimento-epoken.