Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Joseph Conrads kortroman Heart of Darkness (”Mörkrets hjärta”, 1899) handlar om en europeisk kolonialherre vid namn Kurtz, som i så hög grad har brutaliserats av omgivningarna och situationen att han i praktiken blivit en självständig furste med synnerligen blodiga vanor. När romanens huvudperson sänds ut för att ta kontakt med honom låter han sina afrikanska krigare gå till anfall.

”Mörkrets hjärta” är fiktion. Har det hänt i verkligheten? Gick någon europeisk kolonialherre över gränsen på liknande sätt?

Jodå, det hände. Under den korta men intensiva kapplöpningen om Afrika under 1800-talets sista decennier och början av 1900-talet var det inte ovanligt att europeiska handelsstationer och koloniala utposter i kontinentens inland isolerades från omvärlden och att enskilda tjänstemän eller militärer gick över gränsen till det tillåtna. Detta skedde i ännu högre grad i ett tidigare skede, under den egyptiska expansionen i nuvarande Sudan, då både europeiska och arabiska elfenbenshandlare och slavhandlare från och med 1830- och 1840-talen upprättade egna småriken långt bortom myndigheternas kontroll.

Mest iögonfallande är dock likheten mellan Conrads roman och en verklig historia som utspelade sig samtidigt som romanen kom ut, år 1899. De franska kaptenerna Paul Voulet och Jules Chanoine ledde ett fälttåg som syftade till att erövra allt land från Mali i väster till Tchad i öster. Första målet var Zinder, huvudstad i sultanatet Damagaram i nutidens Niger. Fälttåget började i januari 1899, men armén, som omfattade 1 700 man, var alldeles för stor med tanke på det svåra försörjningsläget. Bristen på mat och vatten resulterade i det ena övergreppet mot civilbefolkningen efter det andra, vartill kom att Voulet och Chanoine ofta överreagerade och tolkade alla afrikaner de såg som fiender. Marschen österut urartade till en orgie i massakrer som får Kurtz skräckvälde i Kongo att förblekna. Överallt slaktades män, kvinnor och barn som kom i vägen för fransmännen och deras afrikanska krigare.

Utan att Voulet och Chanoine anade det blev nyheten om deras framfart en skandal i Frankrike. Hemmaopinionen svängde och en undersöknings- och undsättningsexpedition sändes ut efter dem, ledd av Arsène Klobb. Han insåg snart att ryktet om massakrerna var sant. I Birnin Kobbi låg tusentals lik och ruttnade i solen. Dräpta småflickor hängde i träd. Ingen tvekan om saken: Voulet och Chanoine hade gått över gränsen till totalt barbari.

När de båda fältherrarna insåg att Klobb var i antågande gjorde de precis som Kurtz i romanen. Den 14 juli lade sig Voulet i bakhåll med 80 man vid Dankori och öppnade eld mot Klobbs expedition. Klobb stupade. Voulet följde upp attacken med att förklara sig självständig. Han kungjorde att han från och med nu inte lydde under Frankrike utan skulle bygga upp ett eget afrikanskt imperium. Men drömmen om ett eget blodigt inlandsvälde blev kort. Redan två dagar senare gjorde de afrikanska soldaterna i armén myteri, sannolikt eftersom de insåg att deras kaptener var kriminella och att repressalier väntade när kolonialmakten hann ifatt dem. Chanoine sköts och höggs till döds. Voulet lyckades fly med en tuaregkvinna, men hon övergav honom, och när han sökte ta sig in i ett läger blev även han skjuten.

För den som vill läsa mer om Voulet och Chanoine kan jag rekommendera Bertrand Taithes bok The Killer Trail. A Colonial Scandal in the Heart of Africa (2009). Till saken hör emellertid att den verkliga massakervågen bara hade börjat. Fortsättningen på fälttåget, som verkligen ledde till att allt land ända till Tchad erövrades, blev minst lika blodig som inledningen. Men den här gången såg man till att inte skapa några skandalrubriker. Barbariet doldes mer effektivt, och i Paris ville man inte höra mer om sina egna blodtörstiga erövrare. Voulet och Chanoine fick därmed bli symboler för ännu mer blodsutgjutelse än de var skyldiga till.