Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det talas mycket om påvar och påvehistoria i dessa dagar, och frågan har dykt upp om grunden för påvens maktställning över all världens katoliker. Stämmer det att denna position är länkad till tron att Sankte Per är portvakt i himlen? Hur hänger det ihop?

Redan på 200-talet, det vill säga när sporadiska kristendomsförföljelser ännu bröt ut, sökte Roms biskopar hävda sin allkyrkliga ledarroll, men det rörde sig mer om retorik än praktik. Att just de romerska biskoparna utvecklade dylika pretentioner sammanhängde säkert med att Rom var romerska riket huvudstad, men detta kunde inte brukas som teologiskt hållbart argument. Däremot poängterade man att Roms biskopar skulle vördas mer än andra eftersom förföljelserna skördade ovanligt många martyrer just i Rom.

För att ytterligare stärka de romerska biskoparnas position utvecklades under senantiken, när kristendomen blivit statsreligion i imperiet, den kända teorin om Petri nyckelmakt. Föreställningen gick ut på att Jesu främste lärjunge och tillika den symboliska klippa på vilken kyrkan skulle byggas (Matt. 16:18–19), Simon Petrus, hade varit Roms förste biskop (något som fortfarande ofta hävdas, men som är omöjligt att bevisa). Dennes vårdande av Himmelrikets nycklar (varav den kända bilden av Sankte Per vid porten) hade, resonerade man, efter hans martyrdöd gått i arv till efterträdarna på biskopsstolen. Det var först i detta skede, på 300-talet, som den romerske biskopen började kalla sig påve (lat. papa), en titel som sedan länge använts av biskoparna i Alexandria och Karthago.

Därmed var grunden lagd, men ännu vägrade många ärkebiskopar och biskopar att acceptera de romerska påvarnas överhöghet. Vid enskilda tillfällen lyckades skickliga påvar uppnå stora teoretiska framgångar, som när Leo I (440–461) genom en kejserlig proklamation år 445 erhöll officiellt välde över alla kyrkor i väster. Mer än någon annan stärkte Gregorius I ”den store” (590–604) påvemaktens prestige genom reorganisation av försvar och administration, personliga förhandlingar med langobardernas ledare och initiativ till kristen mission bland anglosaxarna. Icke desto mindre förblev påvens direkta inflytande begränsat till de delar av mellersta och södra Italien som inte lydde under de ofta fientliga langobarderna eller under någon annan rivaliserande biskop (exempelvis ärkebiskopen av Ravenna, som bestämt motsatte sig påvens krav på överhöghet).

Så var det till mitten av 700-talet. I skuggan av det karolingiska maktuppsvinget under Pippin den lille och Karl den store manifesterades de påvliga ambitionerna som aldrig förr. Påvarna allierade sig öppet med frankerkungarna och sanktionerade deras välde mot att frankerkungarna i gengäld beskyddade påvarna. Nya dokument producerades vid kurian, vilka backade upp de påvliga idéerna. En av världshistoriens mest beryktade förfalskningar, det konstantinska gåvobrevet, tillkom i Rom under andra hälften av 700-talet. Enligt detta, som utgavs för att vara givet av kejsar Konstantin på 300-talet, tilldelades påven hela det västromerska riket av kejsaren. I teorin blev med andra ord samtliga världsliga härskare i Västeuropa underkastade påvens välde. I mitten av 800-talet skrevs nya förfalskningar, som var ämnade att kraftigt stärka de omedelbara banden mellan påven och vanliga biskopar på de mellanliggande ärkebiskoparnas bekostnad.

Därmed var det ideologiska murverket färdigt. När påvarna på 1000-talet, till en början i allians med de tysk-romerska kejsarna (och sedan i konflikt med dem), ställde sig i spetsen för hela den romersk-katolska kultursfären, hävdade kyrkans frihet från världsliga makters inflytande, agerade mot simoni och lekmannationde, uppmanade till korståg och sammankallade kyrkomöten kunde de vila sig mot en månghundraårig teoretisk expansion som vunnit stöd i breda kristna folklager.

Fler bloggar