X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Efter gårdagens filmhistoriska utflykt vänder jag mig mot en renodlat militärhistorisk fråga. Hur mycket vet vi egentligen om hur de nordiska fältslagen gick till på 1400- och 1500-talen? Kan man rekonstruera de drabbningar som ägde rum på Kalmarunionens tid?

Svaret är ja, ofta kan vi faktiskt det. Källorna, till exempel rimkrönikorna, Vadstenadiariet och Ericus Olai, är tillräckligt utförliga för att vi skall få en god utgångspunkt. Ett bra exempel är slaget vid Haraker i Västmanland 1464, som utkämpades mellan kung Kristian I och den svenska upprorshären under biskopen i Linköping, Kettil Karlsson (Vasa). Medan kungen belägrade Västerås, som hölls av de upproriska, befann sig biskopens här i skogarna mellan Västmanland och Dalarna. Kristian drog mot norr och mötte fienden i Hälleskogen norr om Harakers kyrka den 17 april 1464.

Biskopens dalkarlar drog full nytta av terrängen och barrikaderade sig bakom bråtar i skogen. I förvissning om sin militära överlägsenhet, i synnerhet sitt numerärt starka kavalleri, nonchalerade Kristian både böndernas stridsvilja och deras terrängkunskap. Han slog läger på en slätt utanför skogen och lät soldaterna vila i ungefär en timmes tid. Efter att ha uppmanat de sina att beväpna sig och kraftfullt kämpa mot fienden, nu när man hade den förhatlige biskopen runtom hörnet, gav kungen order om anfall.

Knektarna var till en början omöjliga att stoppa. Den första bråten kringgicks eller forcerades, men väl på andra sidan barrikaden möttes Kristians soldater av ännu en bråte, och nu måste rytteriet sitta av. En vild kamp man mot man utbröt mellan dalkarlar och soldater, men de förra saknade de senares erfarenhet, varför Kristian kunde inhösta ännu en seger. Bråten betvingades.

Framför knektarna befann sig nu biskop Kettils huvudstyrka, men samtidigt som de rusade fram för att avsluta slaget upptäckte de att de gått i en fälla. I skydd av skogen hade biskopen hållit armborstskyttar och några kanoner gömda i Kristians utsträckta flank, och nu inleddes en häftig beskjutning rakt in i knektarnas led. Kavalleriet kunde inte försvara sig bland bråtar, träd och grenar; det bästa man kunde göra var att rida tillbaka till Kristians reserver för att omgruppera sig. Men det var inte lätt. För det första var det svårt att få hundratals ryttare att i ordnad form vända om och retirera mitt i Hälleskogen, omgivna av delvis osynliga fiender som sköt prick på dem med armborst och kanon. För det andra hade dalkarlarna rusat tillbaka till de bråtar som knektarna forcerat och åter besatt delar av dessa hinder. Unionsmonarken led stora förluster, och när man till slut nådde öppet fält lät biskop Kettil sitt eget frälserytteri sätta in slutstöten mot de förvirrade, sårade och utmattade knektarna. Slaget i Hälleskogen, som enligt Vadstenadiariet varade i två timmar, slutade i katastrof för kung Kristian.

Så framträder striden i våra källor. Det är en svensk framgångshistoria, berättad av svenskar för svenskars öron. Vi vet inte hur stora kung Kristians förluster egentligen var, och vi har inga möjligheter att ta reda på det. Vadstenaskrivaren anger att ”många stupade i kungens här” (lat. facta est strages magna in exercitu regali). Andra uppgifter anger att 1 200 eller 1 400 man stupade, men siffrorna är osäkra. Vad vi vet är att nederlaget mot dalkarlarna var tillräckligt betydande för att avgöra krigets fortsatta förlopp. Kristian retirerade till Stockholm, och det dröjde inte länge förrän biskopens styrkor belägrade staden.

Bakom murarna förklarade sig Kristian inför omvärlden och gav sin bild av det skedda. Till Lübeck meddelade han att han hävt belägringen av Västerås till följd av svårigheter med proviantering. Innan han hunnit åter till Stockholm hade bud kommit att biskop Kettil var i antågande ”mit den dalekarlen”. En drabbning hade ägt rum i Hälleskogen, där Kristian slagit tillbaka dalkarlarna tre gånger. Biskopens soldater hade lidit svåra förluster, men själv hade han blott förlorat några hästar. I förhoppning om att fienden skulle våga sig ut på öppna fältet hade han därefter dragit sig tillbaka.

Vi vet inte om kungens bortförklaringar blev trodda, men det är intressant att jämföra brevet till Lübeck med ett brev som Kristian skrev till sina anhängare i Axevalls län. Här nämner han ingenting om slaget i Hälleskogen. Att lura tyskarna var en sak, att lura de bättre informerade västgötarna en helt annan. Istället förmanar han adressaterna att de inte skall låna sina öron åt uppviglares onda tungor.