Är kakelugnen en svensk uppfinning?

Allt fler svenskar väljer idag att installera en kakelugn i huset. Elpriserna, i kombination med nostalgi och intresse för byggnadsvård, har skänkt denna nygamla värmekälla en renässans. Vår egen villa är ett utmärkt exempel: efter den senaste iskalla skånska vintern gjorde vi slag i saken och köpte en kakelugn i jugendstil från förra sekelskiftet, vilken nu pryder vardagsrummet och väntar på att göra nytta någon gång i oktober-november.

Kakelugnens återkomst har resulterat i frågan om detta är en svensk uppfinning, vilket ofta hävdas, eller om någon annan kan ta åt sig äran. Och hur gammal är kakelugnen?

Kunskapen om principen bakom kakelugnseldning är mycket gammal, betydligt äldre än de konstruktioner som i vardagligt tal kallas kakelugnar. Den fanns bevisligen under antiken, sannolikt även tidigare. Olika konstruktioner för liknande uppvärmning har kunnat påträffas i högkulturer över hela jordklotet. Romarna hade så kallade hypokaustanläggningar för golv- och vägguppvärmning. Inte heller den murade, kakelklädda eldstaden som är avsedd att värma upp bostadshus är en svensk uppfinning. De äldsta kan dateras till Sydtyskland under senmedeltiden. Under 1500- och 1600-talen spreds ugnen, kallad Kachelofen och Steinofen, i stora delar av det tyska språkområdet och vidare över Europa.

Det svenska bidraget till kakelugnshistorien kom år 1767, då riksrådet beställde förslag på förbättring av existerande eldstäder. Dels var bostäderna för kalla, dels fruktade man energibrist på grund av den stora åtgången på trä i järnbruken. Fabian Wrede och Carl Johan Cronstedt presenterade sitt förslag samma år: genom slingrande rökgångar i murstocken hölls värmen kvar ännu längre än tidigare innan rökgaserna for ut genom skorstenen, något som kraftigt ökade uppvärmningspotentialen.

Resultatet, den specifika ”svenska kakelugnen”, är alltså utan tvekan en svensk innovation, men sett ur ett större perspektiv rör det sig om en av flera vidareutvecklingar av den gamla sydtyska kakelugnen.