Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För ett par dagar sedan bloggade jag om det svenska slaveriets avskaffande. Bland reaktionerna finns en undran om hur det stod till med det motsatta förhållandet. Att svenskarna var slavhandlare och slavägare är känt, men är vi även ett gammalt slavfolk?

Självklart. För det första har svenskarna själva förslavat sina landsmän inom ramen för träldomen under äldre medeltid. Fattiga svenskar kunde sälja sig själva in i slaveri för att överleva. För det andra har grannfolk genomfört räder på svenskt område för att röva ihop folk, framför allt kvinnor, för försäljning på slavmarknader. Ett typiskt exempel är esternas härjningar längs svenska östkusten i början av 1200-talet, expeditioner som ledde till att många svenska flickor såldes på ön Ösel eller fördes vidare till Kurland för försäljning därstädes. Ett antal händelser av denna sorgliga art, med angivande ögonvittnen, återfinns i Henrik av Livlands krönika från 1220-talet.

För det tredje blev svenskarna, liksom många andra sjöfarande folk, offer för de nordafrikanska barbareskstaternas sjöröveri mellan 1500-talet och 1800-talet. I synnerhet för 1700-talets del är källorna goda. Vi kan lätt följa hur svenska besättningar kapas, förs till exempelvis Marocko eller Alger och försätts i slaveri i väntan på erläggandet av lösesummor. Som exempel kan nämns Marcus Berg, en kapten från Stockholm som arbetade som slav i Marocko under ett antal år på 1750-talet innan han hade turen att bli friköpt, återvände hem och skrev en bok om sina erfarenheter. De svenska myndigheternas vanligaste metod för att rädda sjömän från nordafrikanskt slaveri var att betala mutor (förklädda till tributer och gåvor, ofta bestående av krut och övrigt krigsmateriel) till de nordafrikanska härskarna, men det hände faktiskt att regelrätta krig bröt ut mellan Sverige och regionens städer. I synnerhet under decennierna kring 1800 utkämpade svenska flottan kortvariga Medelhavskrig som få svenskar idag har hört talas om.

Fler bloggar