Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I samband med westfaliska freden 1648 fick Sverige ett antal besittningar i Tyskland, däribland staden Wismar. Stämmer det att denna stad ännu i början av 1900-talet formellt tillhörde Sverige, och att vi mycket väl hade kunnat behålla staden, om den svenska regeringen bara velat?

Jag har som hastigast varit inne på ämnet – svenska besittningar i Tyskland – tidigare, men jag gör gärna en utvikning om just Wismar. Problemet med staden (samt området kring Neukloster och ön Poel, som administrerades från Wismar) var det svenska ointresset. Våra makthavare på 1700-talet och i början av 1800-talet var betydligt mer intresserade av det större området Svenska Pommern, längre österut, än av de små territorierna kring den gamla hansestaden Wismar. Det visste grannarna om. När Gustav IV Adolf år 1796 bröt sin förlovning med Luise Charlotte av Mecklenburg-Schwerin försökte hennes far kräva skadestånd i form av Wismar, Neukloster och Poel. Det slutade med penningersättning, men fyra år senare var det tvärtom: svenskarna tog själva initiativ till att förpanta områdena till Mecklenburg-Schwerin på 99 år mot ekonomisk ersättning uppgående till 1 250 000 riksdaler. Den 26 juni 1803 slöts ett avtal om saken i Malmö.

Det rörde sig alltså om förpantning, inte om försäljning. Den svenska kronan förbehöll sig rätten att lösa in Wismar. Under hela 1800-talet hade Wismar följaktligen en speciell ställning som ”halv-svenskt”. Staden hade egna lagar och en egen flagga (röda och vita tvärgående ränder). I tidningsartiklar i Mecklenburger Tageblatt under åren före sekelskiftet 1900 kunde man läsa hur juridiska och politiska experter diskuterade möjligheten av att Sverige skulle utnyttja inlösningsrätten och ta tillbaka den sista resten av stormaktstiden.

Rent teoretiskt sett kunde detta ha skett, men knappast i praktiken. Kostnaderna för en inlösen var mycket hög. Lägg därtill att Kaiser Wilhelms Tyskland var en europeisk stormakt. Hade Tyskland accepterat att plötsligt mista territorium till Oscar II:s Sverige, ett Sverige vars politiska ledning till råga på allt stod Tyskland tämligen nära? En svensk inlösen skulle med all säkerhet ha framkallat en politisk kris, som hade slutat med att Sverige avstått från inlösningsrätten.

Så skedde under alla omständigheter 1903, som därmed får betraktas som absolut slutår för Sveriges ställning som innehavare (i teorin) av områden på kontinenten. I september detta år återtog storhertig Friedrich Franz IV formellt Wismar och inlemmade staden i det egna väldet.

Fler bloggar