Torneringar i Sverige

Sommartid är det inte svårt att beskåda torneringar i Sverige. På medeltidsfestivaler duggar de tätt. Det är inte heller någon hemlighet att det länge, i modern tid, har förekommit internationella tävlingar i tornering. Alla som har sett en modern tornering inser dock att likheterna med de medeltida föregångarna är små. Bortsett från att enskilda element är identiska (som quintain-tävlingen, se nedan) är det mesta olikt. Det saknas krav på ståndstillhörighet för att delta, det förekommer ingen noggrann kontroll av heraldiska emblem och vapensköldar, bristen på stora kungliga evenemang i samband med torneringarna (till exempel kröning och bröllop) är total, och framför allt: risken att dö är i det närmaste obefintlig. Visst sker olyckor vid torneringar, men regelrätta kampsporter är mycket farligare.

Hur uppkom egentligen de medeltida torneringarna, och varför försvann de? Hur vanliga var de i Sverige?

Ursprungligen var torneringarna träning snarare än underhållning. I nuvarande Frankrike uppkom ett riddarkavalleri på 900- och 1000-talen. För att kunna rida effektivt i strid måste riddarna öva, något som ledde till utvecklingen av ett flertal moment. Eftersom riddarna gärna förvandlade övningarna till tävlingar man mot man eller grupp mot grupp började folk tycka att det var roligt att betrakta detta excellerande i martialisk skicklighet. Övningen blev en sport – en extremt maskulin sådan: ett sätt att visa sig stark, förödmjuka sina ovänner och imponera på kvinnor.

Den första övningen som tog steget över till regelrätt underhållning var den som på franska kallades mêlée och som på svenska gick under beteckningen ”bohordh”. Två lag stred mot varandra. Syftet var att stöta ned den andra sidans ryttare från hästarna. Många varianter förekom, med vitt skilda vapen. I regel var morgonstjärnor (spikkulor som hängde i stavar med kedjor) totalförbjudna, eftersom det inte var meningen att någon skulle dö. Dödsolyckor gick dock inte att undvika, eftersom ”striderna” kunde bli vilda. (Det är mig obekant om denna torneringsvariant till häst överhuvudtaget förekommer idag, det vill säga på sportsligt allvar och inte som halvt fejkade slagsmål – jag har aldrig sett det i Sverige. I ämnet kunniga får gärna kommentera detta.) En variant av mêlée gick ut på att soldater lämnade hästarna bakom sig och stred till fots, antingen i grupp eller i par. (Detta förekommer även idag, men sällan med skarpa vapen.)

Senare utvecklades en ännu populärare torneringsform, franskans joute (på svenska ”dust”). Två tävlande red rakt emot varandra och försökte stöta ned varandra med sina lansar. Om båda satt kvar på hästarna efter dusten vann den som visat störst träffsäkerhet och spräckt sin lans. Risken för förutsägbara olyckor med dödlig utgång undveks genom att lansarna vanligtvis försågs med trubbiga kronor på spetsen. Tyska arrangörer som ansåg detta för fegt och omanligt ordnade då en extra tuff variant av dust, Rennen, med skarpa spetsar på lansarna.

Dusten utvecklades betydligt på 1300-talet, 1400-talet och 1500-talet. Många inslag tillkom, till exempel seden att placera räcken mellan de tävlande och ordna allt bättre banor. Även rustningarna förändrades. Till skillnad från i vanliga strider ute på slagfältet, där rustningarna var gjorda för att underlätta snabba rörelser, blev torneringsrustningarna inte sällan tunga och otympliga men ändamålsenliga, specialgjorda för sporten. Även övningarna inför torneringarna, bland annat försöken att träffa en roterande påle med sköld och vapen (en så kallad quintain), utvecklades till grenar i tornerspelen. Till ”sidoshowerna” hörde också parader, festspel med flera upptåg. Gycklare i narrkostym var vanligt förekommande (och är så fortfarande på många moderna torneringar).

Väl att märka var hela denna torneringsutveckling förbehållen adelsmännen. För att delta måste man bevisa sina anor. Vapensköldar inspekterades. Inga ofrälse fick delta. Följden blev att icke-adliga torneringsentusiaster ordnade egna tävlingar, fattigmannavarianter av riddarlekarna.

I det medeltida Sverige var, om vi skall utgå från källorna, torneringar mycket ovanliga. Huvudskälet var demografiskt. Vi saknade, för att använda en modern metafor, den stora mängd adliga sportfånar med rikedom och fritid i överflöd som hade behövts. Torneringarna kom därför att koncentreras till stora nationella tilldragelser, som kungliga bröllop och kröningar. Enligt Erikskrönikan förekom sådana torneringar i mitten av 1200-talet, men vi kan inte vara säkra på deras existens före 1300-talet och 1400-talet. På 1500-talet, då riddartiden paradoxalt nog var historia, blomstrade torneringarna vid renässanshoven i hela Europa. Därefter ersattes sporten successivt av ryttartävlingar och parader (så kallade karuseller). Torneringarna kunde hela tiden återupplivas – Gustav III tyckte om dem – men det blev aldrig mer än enstaka nostalgitripper.