Kristnandet och kvinnorna

Vilken betydelse fick kristendomens ankomst för kvinnans ställning i Norden? Stämmer det att den senare kraftigt försämrades på grund av prästernas antikvinnliga inställning?

Denna stora fråga, som jag får ofta, både i mailboxen och muntligt, aktualiserades för något decennium sedan genom utställningar och tidskriftsartiklar, i vilka kristendomen målades upp som en sorts institutionellt kvinnohatande vidunder. Kvinnans underordning i det svenska samhället spårades tillbaka till Ansgar & Co. under vikingatiden. Men är det sant?

De som ställer sig bakom tolkningen brukar framför allt hävda att kristendomen inte hade plats för starka kvinnor, medan den förkristna religionen och de förkristna kultbruken hade haft gott om starka kvinnor, inte minst genom völvornas roll (sejdandet). Den nya religionen var männens religion, prästernas och munkarnas lära. Kvinnan förknippades med svaghet och synd, med Eva i Eden, som bestraffades av Gud för sin tanklöshet. Med kristendomen blev mannen samhällsnorm.

På en punkt är detta argument korrekt: kvinnliga präster saknades de facto i den katolicism som kom till Sverige på vikingatiden, medan det bevisligen hade funnits framträdande kvinnor i tidigare kult. Se till exempel Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor (Bonniers) och min egen och Kristina Svenssons bok Vikingaliv (Natur & Kultur). Det är också lätt att finna belägg för att kristna författare under tidig medeltid gav uttryck för sexualfientlighet och misogyni (kvinnohat). Kyrkofädernas och deras efterföljares skrifter har gott om sådana uttalanden. Men att den intellektuella kristna eliten var skeptisk till kvinnor är en sak. Det för vårt vidkommande viktiga är huruvida detta fick någon större betydelse för samhället, för vanliga bönder och bondhustrur.

Enligt samtliga skriftliga källor från epoken, till exempel Rimberts biografi om Ansgar och det omfattande runstensmaterialet (särskilt från 1000-talets Uppland), tillhörde de förmögna kvinnorna kristendomens första stora supporters. Många vikingatida kvinnor lät resa stenar med stolta kristna trosbekännelser. Att dessa medvetet skulle ha medverkat till trumfa igenom ett system som degraderade dem själva är föga troligt.

Men huvudskälet till att vi bör vara försiktiga med att göra kristendomen till skurk i denna fråga är källbristen. För att kunna avgöra vad den nya religionens ankomst fick för socio-ekonomiska verkningar måste vi kunna jämföra kvinnans ställning före och efter kristnandet. Och det kan vi inte. Märk väl: de bilder som tecknas av starka kvinnor i de isländska sagorna, till exempel i Njals saga, stammar inte från den förkristna tiden (då sagorna ofta utspelar sig) utan från den epok då berättelserna nedskrevs, det vill säga 1200- och 1300-talen. Attityderna i skrifterna avspeglar författarnas högmedeltida samtid, inte deras förkristna förflutna. Vi har ingen aning om vad Snorre Sturlasson och övriga författare kände till om genusstrukturens utseende på 800- och 900-talen, varför vi måste utgå från att deras skildringar låg i linje med socio-ekonomisk och juridisk vardag på deras egen tid.

Kan arkeologin hjälpa oss? Jovisst. Den ger oss bland annat fördjupad kunskap om vilka yrkessfärer som förknippades med respektive kön. Män begravdes gärna med vapen, kvinnor med smycken, saxar, nålar och nycklar. Alltså: kvinnorna associerades mer med hemmiljön, männen med offentligheten. Men detsamma gäller flertalet kända historiska samhällen, oavsett religion och ideologi.

Till saken hör också att vi saknar belägg för att nordborna på 900-, 1000- och 1100-talen uppfattade kristendomen som kvinnofientlig. Tack vare runstensmaterialet vet vi att Maria fick en framträdande position i det andliga medvetandet, inte som ”Jungfru Maria” utan i den betydligt mer kraftfulla rollen som ”Guds moder”. Maria fick överta åtskilliga av de funktioner som tidigare förknippats med Freja och vanerna, exempelvis ansvar för fruktbarhet, gott fiske och lyckosamma skördar (dock inte ansvaret för sexualitet). Istället för att läsa icke-kristna formler om höstarna för att frambringa fred och god årsväxt åkallade nordborna under äldre medeltid Maria.

I avsaknad av bättre källor än så bör vi dra följande slutsats: det i särklass mest troliga är att kristendomens införande fick marginella förändringar, om ens några, för maktförhållandet mellan män och kvinnor på vanliga gårdar. De flesta kvinnor i Norden, liksom de flesta män, hade saknat religiösa och världsliga maktpositioner även före kristendomens införande. Völvor och präster utgjorde båda minoriteter. Vanligt folk fick förvisso nya gudomligheter att tillbe, men de tillhörde liksom tidigare en lokal religiös gemenskap under ledning av de familjer som förfogade över mest jord i bygden.

De stora vinnarna på kristendomens införande var de släktgrupperingar (till exempel Olof Skötkonungs familj) som allierade sig med prästerna. För dessa människor, både männen och kvinnorna, blev den nya religionen en byggsten i konstruktionen av en ny typ av herravälde, vilket kom att legitimeras genom kopplingen till Gud (lat. Dei Gratia) och manifesteras genom kyrkobyggande och tiondeinkomster.