Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det är väl känt att våra landskapslagar hade olika värdeskalor för olika människor. I Västgötalagen är det kostsammare att angripa en västgöte än en smålänning. Men stämmer det att liknande lagar fanns även när det gällde hundar, det vill säga att vissa hundar hölls högre i ära än andra, också i bötessammanhang?

Ja, det stämmer. Ett bra exempel är Södermannalagen (1320-talet), där man skiljer mellan fem sorters hundar. Böterna för att ha dödat en hund varierade kraftigt:

knähund        24 ören

mjöhund        12 ören

jakthund        12 ören

vallhund        12 ören

gårdvar          3   ören

Andra landskap hade liknande regler. I Östgötalagen är böterna för den som dödat en knähund sex ören, för en vallhund två ören. Enligt samma lag skulle böter för dräpt knähund endast utbetalas om ägaren med ed kunde bekräfta att hunden aldrig bitit någon i benet.

Knähundar, ”kövärne”, värderades alltså högst. Det rörde sig om lyxhundar av stort värde för samhällets överskikt, men utan ekonomiskt värde för vanliga bönder. Deras mest praktiska funktion tycks annars ha varit att värma bäddarna under kalla vinternätter. Birgittinnunnor på 1400-talet var förbjudna att ha små knähundar eftersom de antogs framkalla lättsinne.

Det är oklart vad som avsågs med en mjöhund. Förr har man översatt termen med ”vinthund”, men detta är högst osäkert. Troligare är att ”mjöhund” var en samlingsbenämning på högbenta och snabba släthåriga hundar, vilka utmärkte sig gentemot andra jakthundar och brukades till storviltjakt. Jakt- och vallhundar torde inte ha skilt sig mycket till utseendet men hade olika funktioner: jakthunden attackerade sitt byte medan vallhunden var en arbetshund som hjälpte herden i arbetet. Gårdvaren, som hade lägst värde i den ovanstående sörmländska bötestabellen, var de medeltida böndernas vanliga gårdshund.

Observera att vanliga byrackor, herrelösa hundar som ingen tog ansvar för, inte ingick i böteslistan. Att döda dem var alltså gratis.