X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I de flesta historieböcker om europeisk kolonisation kan man läsa att Francisco Pizarro och hans spanska conquistadorer anlände till, och erövrade, inkariket år 1532. Men inkariket var jättestort. Även om spanjorerna hade ofrivillig hjälp av bakterier och virus, som bröt ned indianernas motståndskraft, måste det väl ha tagit lång tid innan hela området pacificerats?

Det är helt korrekt. Spanska upptäcktsresande nådde fram till inkariket i mitten av 1520-talet och Pizarros expedition började planeras 1529. Att spanjorerna hade så stora framgångar under 1532 års invasion berodde inte på att de var många och militärt överlägsna – de var färre 200 och hade bara en kanon – utan på att inkariket var splittrat i inbördeskrig mellan bröderna Huáscar och Atahualpa och på att en epidemi (antagligen smittkoppor) nyligen försvagat landet. Lägg därtill att spanjorerna inte hade svårt att finna lokala allierade mot inkahärskarna och det är lätt att förstå deras inledande triumfer. När de dessutom lyckades kidnappa Atahualpa, som var ifärd att ena landet efter inbördeskriget, fick de ännu en trumf på hand. I augusti 1533 avrättades Atahualpa och spanjorerna satte upp dennes bror Túpac Huallpa på tronen. När han inom kort avled i en sjukdom efterträddes han av ännu en bror, Manco Inca Yupanqui.

Så långt hade allt gått conquistadorerna väl i händerna, men nu blev det svårare. Inkariket hade inte krossats. Tvärtom, det hade bara fått en ny härskare. Spanjorerna hade intagit rollen som besvärliga utländska knektar vid Mancos sida. Imperiet kan beskrivas som ett inka-spanskt kondominium, och det dröjde inte länge förrän spanjorernas situation försvagades av att de själva började fejda inbördes. Francisco Pizarro och Diego de Almagro var djupt oense om hur de erövrade områdena och deras befolkning skulle hanteras.

Manco Inca Yupanqui försökte utnyttja spanjorernas gräl till att stärka sin egen position. År 1536 samlade han ihop en stor armé och försatte Cuzco i belägring. Belägringen varade i tio månader och slutade med spansk seger, mycket på grund av att Mancos trupper led svårt av smittkoppor. Kriget fortsatte, och Manco hade tidvis betydande framgångar. En inkaoffensiv mot Pizarros högkvarter i Lima misslyckades dock. I takt med att hans manöverutrymme minskade retirerade Manco allt längre bort från imperiets gamla kärnland och gjorde det otillgängliga Vilcabamba, beläget mitt i skogen, till ny huvudstad.

Därefter vidtog ett utdraget gerillakrig. Manco mördades 1544 och efterträddes av sin son Sayri Tupaq. Denne höll fred med spanjorerna och accepterade 1560 att flytta till Cuzcos omgivningar, låta döpa sig och avstå från alla pretentioner på att härska över imperiet. Efter Sayri Tupaqs död påföljande år återupplivades inkariket av dennes halvbror Titu Cusi Yupanqui. Även denne gick efter många års förhandlingar med på att låta döpa sig. Han har mest blivit ihågkommen för en historisk redogörelse, som han delgav en spansk missionär och som senare blev nedskriven.

Titu Cusi Yupanqui avled 1571 och efterträddes av brodern Túpac Amaru. Kriget återupptogs och de sista resterna av inkariket erövrades 1572 av spanjorerna. Túpac Amaru dömdes till döden och halshöggs i Cuzco.