Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur var egentligen relationerna mellan Gustaf V och Adolf Hitler? Kungen var ju välkänt tyskvänlig, men också betydligt mer gammaldags konservativ än Führern. Kände de varandra? Uppskattade de varandra?

Jodå, de kände varandra, men de uppskattade knappast varandras sällskap. Det är belagt att den svenske kungen, tyskvänligheten till trots, var allmänt skeptisk till Hitler och delar av dennes politik. Redan 1933, när president Hindenburg ännu levde, avbröt Gustaf V sin hemresa från den årliga vistelsen på Rivieran i syfte att läxa upp den blivande tyske diktatorn. Han for till Berlin, bjöd in de tyska ledarna på lunch på svenska legationen och förklarade för Hitler att nazisternas judepolitik skulle få katastrofal verkan på Tysklands internationella rykte. Kanslern borde ”fara skonsammare fram”. Den svenske ministern af Wirsén, som tjuvlyssnade bakom dörren, har vittnat om att han hörde Hitler höja rösten och slå näven i bordet. För att ytterligare markera av sin ståndpunkt spelade Gustaf V efter lunchen tennis med en känd tyskjudisk tennisspelare, Daniel Prenn (rankad som världens sjätte bäste spelare 1932), som hade stämplats som olämplig att representera Tyskland internationellt.

Gustaf V menade personligen att hans agerande i Berlin 1933 ledde till att judarnas situation i Tyskland förbättrades. Han var tämligen ensam om uppfattningen, men han drog sig inte för att fortsätta att komma med moraliska och politiska pekpinnar riktade mot Führern, parallellt med att han uttryckte sin uppskattning över hur nazisterna styrde Tyskland i övrigt. Denna ambivalens är även uppenbar om man betraktar kungens agerande under andra världskriget. Både 1940 och 1942 deklarerade Gustaf V i personliga brev till Hitler Sveriges beslutsamhet att motsätta sig varje neutralitetskränkning, och i juni 1940 sände han en obesvarad vädjan till Hitler rörande kung Håkon VII av Norge. I andra brev (varav vissa inte avsändes – innehållet överfördes istället muntligt via Tysklands sändebud i Stockholm) är Gustaf V betydligt mer positiv, till exempel när han 1941 tackar Hitler för att Tyskland har gått till angrepp mot Sovjetunionen och dess bolsjevikiska ”pest” och därvid passar på att gratulera till framgångarna under Operation Barbarossa.

Vi vet att Adolf Hitler var föga förtjust i Gustaf V:s förnumstiga uppläxanden. I sina publicerade Tischgespräche (”bordssamtal”) beklagar Hitler det tråkiga faktum att skandinaviska monarker blev så gamla.

Den som vill fördjupa sig i relationen mellan det officiella Sverige och Tyskland, med fokus på de tyskvänliga inslagen, rekommenderas Staffan Thorsells bok ”Mein lieber Reichskanzler!” (2006).