Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I många historieböcker kan man läsa om Skänninge möte, som skall ha varit en av de viktigaste konferenserna i Sveriges historia. Men vad bestämdes egentligen där?

Det är en stor fråga, och den kräver ett omfattande svar. Vid Fjärde Laterankonciliet i Rom, år 1215, ett av medeltidens mest betydande kyrkomöten, fattades beslut som fick betydelse även för Sverige. Hit hörde bestämmelsen lärda teologer skulle tillsättas vid domkyrkorna för att möjliggöra hög utbildningsnivå för blivande präster. Biskoparna gjordes ansvariga för att det fanns goda predikanter som förmådde sprida evangelium på folkets eget språk. Enligt kyrkomötets beslut skulle vanligt folk kontinuerligt bikta sig inför sockenprästen och motta nattvard minst en gång om året. I syfte att se till att besluten inte stannade på pergamentet utan verkligen genomfördes ute i bygderna, beordrade kyrkomötet vidare att regionala kyrkomöten, provinsialkoncilier, skulle hållas regelbundet. Något sådant hade aldrig skett i Sverige.

Innocentius III:s reformverksamhet fortsattes av Gregorius IX. Denne lät år 1234 offentliggöra en samling dekretaler (påbud) som gick under benämningen Liber Extra. Kampen fördes vidare av Innocentius IV, en jurist som inte skydde många medel för att främja påvekyrkan. För Innocentius var huvudfienden den tysk-romerska kejsarmakten under Fredrik II. För att stärka sin position mot denne, det dåtida Europas mäktigaste monark, var Innocentius tvungen aktivera påvekyrkans band till alla andra europeiska furstar – främst i Frankrike, men även i länderna norr därom. Det är alltså ingen slump att 1240-talet medförde en påvlig framstöt också i Sverige. Resultatet var Skänninge möte.

På uppdrag av Innocentius IV avreste år 1247 kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina till Sverige. Efter att ha vistats några månader i landet och gjort sig bekant med det politiska och kyrkliga läget kallade Vilhelm till provinsialkoncilium i Skänninge. Mötet hölls i slutet av februari 1248. I de statuter som Vilhelm utfärdade den 1 mars samma år gick påvemakten långt i försöket att reformera Sveriges kyrka. Urkunden finns bevarad i original på Riksarkivet i Stockholm, med kardinalbiskopens sigill fäst i nedre delen av pergamentbladet.

Av dokumentet framgår att den påvlige legaten har tvingat igenom beslut som stadgar att svenskarna skall hålla sig till kanonisk-rättslig praxis enligt Liber Extra. Detta är desto viktigare som lagsamlingen inte ens tycks ha funnits i Sverige vid tiden för mötet: de svenska biskoparna ålades, under hot om interdikt, att införskaffa Liber Extra inom ett års tid.

Dessutom intervenerade Vilhelm i prästernas privatliv. Vid tiden för Skänninge möte var flertalet svenska präster söner till präster, och eftersom de själva var gifta var det troligt att deras egna söner skulle vandra samma karriärväg. Enligt mötesbeslutet måste emellertid alla präster leva i celibat. De som var över femtio år gamla fick under vissa förutsättningar, via biskoplig dispens, fortleva i äktenskap. Detta var dock under förutsättning att de inte sov under samma tak som hustrun. Alla andra präster fick – under hot om bannlysning – ett år på sig att sända iväg gemålerna, vilka likställdes med konkubiner, älskarinnor med vilka man idkade permanent samlevnad. Inga präster fick behålla sina barn, och de fick inte lämna egendomar i arv till dessa. Endast med avseende på personlig lösegendom fick prästerna rätt att förfara som de ville genom testamenten.

Enligt Skänninge mötes statuter skulle prästerna, liksom dominikankonventen, skyddas mot gästning. En storman som kom inridande till konvent eller prästgård och med vapen i hand krävde att få mat och dryck skulle hädanefter dra på sig en bannlysning. (I förlängningen var detta ett omöjligt förbud. Kung Eriks och Birger jarls folk var så illa tvungna att övernatta hos prästerna om det politiska Sverige skulle fungera.)

Samtidigt beordrade Vilhelm de svenska biskoparna att även de upphöra att bära sig åt som våldgästande stormän. Storleken på de biskopliga följena vid visitationer reglerades noga, liksom de ekonomiska rättigheter som biskoparna kunde ta sig gentemot underlydande präster. När de for fram i sina stift fick biskoparna inte rida med mer än tjugo män, och de fick inte utnyttja gästningsrätten mer än nödvändigt. I Uppsala, Skara, Västerås och Strängnäs biskopsdömen inskränktes gästningsrätten från fyra till tre dygn, i Linköpings och Växjö biskopsdömen till två dygn, alternativt friköp med honung och pengar. I samband med sådana besök var det sed att sockenborna lämnade offergåvor, men dessa skulle hädanefter inte tillfalla biskopen utan kyrkoherden. Även tiondefrågan kom upp till diskussion. Vilhelm av Sabina förbjöd de svenska biskoparna att låta lekmän komma i åtnjutande av det tionde som samlades in till sockenkyrkorna.

Den som på allvarligt sätt förbröt sig mot de statuter som slagits fast i Skänninge skulle bannlysas. Vilhelm överlät till ärkebiskopen och övriga svenska biskopar att själva bedöma huruvida de bannlysta ångrat sig och gjort bot. I så fall fick de avlösas och återfå rätten till kyrkans sakrament.

De stora vinnarna i Skänninge var biskoparna, detta trots att Vilhelm hade sökt begränsa deras befogenheter. Biskoparna utgick nämligen framledes från de bestämmelser som lade tonvikten vid deras rättigheter snarare än deras skyldigheter, och detta gick ut över socknarna. Enligt praxis skulle prästerna under visitationerna tillhandahålla en viss mängd livsmedel och andra förnödenheter (så kallad gengärd, på latin procuratio) till biskoparna. I statuterna från Skänninge hade detta stadfästs tydligare än förut, något som biskoparna inte var sena att utnyttja.

Sockenprästerna fick därmed en börda de inte hade räknat med. Klagomålen var många, och de nådde ända till Rom. I ett brev från påven Alexander IV till ärkebiskopen i Uppsala, skrivet någon gång mellan 1255 och 1261, ser sig påven föranledd att begränsa de svenska biskoparnas följen ytterligare. Men i praktiken förmådde Rom inte påverka situationen. Detta gällde även kravet på celibat. Att detta skulle bli en svår nöt att knäcka hade stått klart redan under förhandlingarna i Skänninge. Svenska präster hade klagat inför Vilhelm och förklarat ”att de inte kunde leva utan förbindelse med och hjälp av kvinnorna”. Av en påvlig bulla från 1252, fyra år efter Skänninge möte, framgår att många präster, som i praktiken bannlyst sig själva genom att hålla fast vid sina kvinnor, likväl fortsatte att verka ute i socknarna. Ingen stoppade dem.

Om celibatsreglerna följdes till punkt och pricka skulle 1250-talets Sverige bli ett ärkebannlyst land med illegala präster i snart sagt varenda socken. Ärkebiskop Lars förklarade dilemmat för påven, som svarade i en bulla tio år efter Skänninge möte. Alexander IV insåg problemet och var villig att kompromissa. De präster i Uppsala ärkebiskopsdöme som fortfor att hålla sig med konkubiner skulle slippa de hårda straff som stadgades i lagen. Det var alltså tillåtet att häva straffen. Ett år senare utsträcktes denna regel till hela den svenska kyrkoprovinsen.

På flera sätt var alltså 1248 års beslut tomma slag i luften. Det insåg säkert de svenska delegaterna redan under mötesförhandlingarna, och det störde dem inte. Att i skrift slå fast ett nog så ouppnåeligt ideal hade, och har, sina poänger. Framför allt bidrog Skänninge möte till stärkandet av biskopskyrkan. Den var inte svag tidigare heller, men under 1200-talets lopp blev den ännu mycket starkare, tack vare stödet från påven, kungamakten och stormännen.