Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Judas Iskariot skall ha fått 30 silvermynt för att förråda Jesus. I många texter anges att detta pris var identiskt med kostnaden för en slav. Stämmer det? Hur mycket kostade det att köpa en annan människa i forntidens civilisationer?

Det finns faktiskt en hel del information om priset på människor i Främre Orienten under forntiden och antiken, särskilt om vi fokuserar på Mesopotamien, dagens Irak. Med undantag för i tider av ovanligt storskaligt utbud till följd av krig och sjöröveri var slavar dyra i inköp. Våra äldsta uppgifter stammar från den akkadiska dynastins tid i Mesopotamien (från cirka 2300 till cirka 2100 f.Kr.), då en slav i genomsnitt kostade mellan 10 och 15 shekel i silver. Under tredje dynastin i Ur (cirka 2100–2000 f.Kr.) låg priserna på ungefär samma nivå, med bottennotering på 2 shekel och toppnotering på 23. Den babyloniske härskaren Hammurabi (1700-talet f.Kr.), berömd för sin lag, uppskattade genomsnittsvärdet på en slav till 20 shekel, lika mycket som priset på en oxe, men dokument visar att variationerna var betydande, allt från 3 till 90 shekel. I Nebukadnessars nybabyloniska rike under första hälften av 500-talet f.Kr. hade priset mer än fördubblats till ett genomsnitt på 50 shekel för en manlig slav och något lägre för en kvinnlig. I persernas imperium, från 500-talet till Alexander den stores erövring på 300-talet, var priset ännu högre, mellan 90 och 120 shekel för en manlig slav, mellan 60 och 90 för en kvinna. Det högsta pris vi känner till för en manlig slav under den persiska tiden är 250 shekel i silver, för en slavinna 172.

Notiser från andra främreorientaliska riken påminner om de babyloniska och persiska uppgifterna. För en manlig slav i 600-talets Assyrien betalades mellan 50 och 60 shekel, för en kvinnlig 40, men om slaven var hantverksutbildad steg priset till 90. I hamnstaden Ugarit i Syrien kostade en slav på 1300-talet f.Kr. i genomsnitt 40 shekel, i det antika Palestina 30. Den summa på 30 silvermynt som enligt Nya testamentet skänktes till Judas Iskariot var alltså, alldeles som man kan läsa på många ställen, identiskt med priset för en slav.

Den höga kostnaden reducerade storleken på de ofrias skara i hushållen. Såvitt källorna låter oss bedöma ägde en förmögen sumerisk familj på 2000-talet f.Kr. föga mer än en eller två slavar. I det gamla Babylon förekom större antal hos de allra rikaste – vi har uppgifter på över 20 slavar i ett enda hushåll – men det normala var även där en eller två ofria per slavägarfamilj. I 600-talets Assyrien låg genomsnittet på tre–fyra slavar per familj i städerna och mellan fem och åtta på landsbygdsegendomar.