Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Och, lägger frågeställarna gärna till, i vilket specifikt svenskt landskap hörde de hemma? Herulerna, kända i skriftliga källor mellan 200-talet och 500-talet e.Kr., har partisaner lite överallt i Sverige, bland annat i Blekinge och Värmland. Men har de överhuvudtaget något med Sverige och dessa landskap att göra? Vad säger källorna?

”Herul” är ett begrepp som användes om olika grupperingar på den europeiska kontinenten under romersk kejsartid. Bilden av dem är allt annat än enhetlig. Ibland framställs herulerna som ett självständigt agerande folk, likvärdigt med exempelvis gepider och langobarder. Detta gäller framför allt de heruler som etablerade ett kortlivat herravälde i Centraleuropa, troligen med centrum i södra Mähren, i slutet av 400-talet. I andra sammanhang framställs de snarare som kringvandrande plundrare och krigare, ibland autonoma och ibland som romerska hjälptrupper. På detta sätt möter vi herulerna lite överallt, från Pyreneiska halvön i väster till Svarta havet i öster.

Eftersom den här typen av etniska benämningar under antiken och tidig medeltid var flexibla begrepp – vi har åtskilliga exempel på stormän som bytte etnisk identitet av politiska skäl, och på krigare som hade flera etniska identiteter samtidigt, allt efter situationens krav – är det långt ifrån säkert att det hela tiden rör sig som samma folk, samma typ av heruler. Etniska termer hade ännu inte blivit fast knutna till specifika folk (i modern bemärkelse) och till en gång för alla bestämda territorier. Detta försvårar vårt sökande efter herulernas eventuella ursprung i dagens Sverige. Faktum är dock att vi har uttryckliga skriftliga belägg för att åtminstone en stor grupp heruler menade sig ha nära band till Norden.

Den viktigaste uppgiftslämnaren är Prokopios från Caesarea, en grekisk författare som var verksam i mitten av 500-talet. Han berättar om vad som hände sedan herulerna i Centraleuropa hade besegrats av langobarderna. De slagna splittrades i olika grupper. Vissa valde att vandra mot nya boplatser på norra Balkan. En annan grupp, som leddes av män som definieras som ”av kungligt blod” (grek. tou basileiou haimatos), vandrade istället norrut, for genom danernas land och över havet till landet Thoule, där de slog sig ned inte långt från gauterna (götarna?). Omkring tre decennier senare sände herulerna på kontinenten en delegation till de kungliga herulerna i norr i syfte att förmå någon av dem att återvända söderut och härska över folket.

Detta enligt Prokopios. Hans skildring är så geografiskt vag att det är omöjligt att utifrån den avgöra om de blekingar som säger sig vara heruliska ättlingar har rätt. Skildringen kan lika gärna syfta på exempelvis Halland, Bohuslän eller Småland. Ett argument som ibland anförs är att personnamn på runstenar i västra Blekinge, som Hariwulf, från tiden mellan 500-talet och 700-talet påminner om herulernamnet. Men det räcker inte som bevis. Ett starkare argument för att herulerna levde i Sydskandinavien är en uppgift hos Jordanes, en annan skribent i Medelhavsområdet i mitten av 500-talet. Apropå danerna skriver han att de har fördrivit herulerna från sina områden. Om Jordanes har rätt borde åtminstone en stor grupp heruler ha levt i Skåne, Halland eller Blekinge.