Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom många vet att jag har forskat om slaverihistoria får jag ofta frågor om just detta ämne, varav vissa är av den arten att mina eventuella svar är närmast förutbestämda att rendera mig beskyllningar för antingen omedveten dumhet eller medveten rasism. Till denna kategori hör i synnerhet frågan om afrikanernas eget bidrag till den transatlantiska slavhandeln. När en av mina böcker i ämnet kom ut för några år sedan drabbades jag av fräna och upprepade attacker i en större svensk dagstidning (inte SvD). Mina kritiker menade att jag felaktigt lyfte fram en afrikansk skuldbörda, trots att de enda verkliga skurkarna skall ha varit västerlänningar. Det var en jobbig månad, men jag fick fram min poäng.

Källorna rymmer nämligen mängder av afrikanska och euro-afrikanska slavhandlare. På många håll vid den afrikanska kusten utgjorde dessa en klar majoritet av alla entreprenörer som var inblandade i näringen. Inte sällan gifte europeiska slavhandlare in sig i afrikanska slavhandelsfamiljer för att undslippa de egna handelskompaniernas monopol, vilket fick som resultat att kommersiella mulattdynastier och -befolkningar såg dagens ljus. Detta system var särskilt utbrett mellan nuvarande Senegal och Sierra Leone, men det förekom även i exempelvis portugisiska kolonier mycket längre söderut.

Som exempel på denna föga kända historia kan nämnas Fenda Lawrences märkliga öde. Fenda var en typisk svart affärskvinna i nuvarande Gambia. Hon bodde i Kau-Ur, en by i riket Saalum, som storligen profiterade på slavhandeln mellan den brittiska handelsstationen på James Island, vid Gambiaflodens mynning, och de muslimska slavexportörerna i Västafrikas inland. Transithandeln gav Fenda stora inkomster, men hon insåg att de kunde bli ännu större om hon hittade en lämplig brittisk partner. Enter Mr. Lawrence. Fenda gifte sig med Lawrence och fick därmed en direkt länk till hans handelskompani, Company of Merchants.

De goda tiderna fick dock ett slut. Under andra hälften av 1760-talet försköt kompaniet sin verksamhet söderut, till andra delar av Västafrika, vilket sannolikt försämrade Fendas affärer.

Inget i detta var märkligt. Men sedan hon blivit änka valde Fenda Lawrence en mycket ovanlig väg in i slavhandlarpensionärernas värld. Uppenbarligen tröttnade hon på konkurrensen med andra slavhandlare och drog sig tillbaka – alternativt var hon ovanligt nyfiken och ville se andra delar av världen innan hon blivit för gammal. Alltså emigrerade hon till Amerika. I mitten av maj 1772 gick Fenda Lawrence ombord på ett slavskepp med en last av 220 afrikaner. Hon hade självfallet en egen hytt. Efter 36 dagar steg hon iland i Charleston, varefter hon genast reste vidare till Savannah, där hon bosatte sig som förmögen svart ex-slavhandlerska i the Old South.

Att vi känner till Fenda beror på att hennes emigration var ovanlig, inte på att hon i sin tidigare karriär hade avvikit från mängden. Genom flytten från Gambia till Savannah stack hon ut från mängden. Det var inte normalt att afrikanska slavhandlare flyttade till Amerika permanent. Det hände visserligen att afrikanska kungariken sände ambassadörer till portugiserna i Brasilien, men de återvände i regel efter kort tid till hemlandet. Fendas vänner blev tvungna att ordna fram dokument som bevisade att hon verkligen var juridiskt fri och därtill välbärgad. Eftersom hon var både svart och kvinna hade hon ju alla fördomar emot sig, något hon själv inte tycks ha brytt sig om. De koloniala myndigheterna tycks ha accepterat henne utan diskussion. Hon var ju en av dem: en slavhandlerska som själv ägde slavar och en (låt vara, i deras ögon, excentrisk) del av den lokala överklassen.

Den som vill veta mer om Fenda Lawrence kan vända sig till Lillian Ashcraft-Easons artikel ”’She Voluntarily Hath Come’: A Gambian Woman Trader in Colonial Georgia in the Eighteenth Century”, i Paul E. Lovejoy (red.), Identity in the Shadow of Slavery (Continuum, London och New York 2000).