X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår, efter bloggen om Denmark Vesey, fick jag en fråga i min mejlbox om vilka argument som anfördes för slaveri. Hur kunde amerikanska plantageägare, sydstatspolitiker med flera på allvar hävda att deras system var gott och bra?

När mer uttalat positiva slaverianhängare i början av 1800-talet ombads att precisera varför det var önskvärt att behålla slaveriet anförde de ett eller flera av följande argument: (1) slaveri är en urgammal institution som har funnits i alla stora civilisationer, (2) slaveri är av avgörande betydelse för Söderns ekonomi, och (3) svarta människor är av naturen underlägsna varelser som därför bör underordnas de vita. Sådana idéer hade fungerat mer än väl på 1700-talet, men de räckte inte när slavsamhället expanderade med miljoner ofria samtidigt som abolitionisterna gick till attack från norr. Från och med 1820-talet måste sydstatarna finslipa sina argument betydligt.

En linje som växte sig stark i Virginia på 1830-talet var tanken att slaveriet när allt kom omkring inte bara var nödvändigt utan rentav välgörande för de svarta själva, och i förlängningen för hela samhället. Alla som levde på en plantage var, menade man, egentligen en enda stor familj med plantageägaren som välvillig patriark. Dennes visa skötsel av ekonomi och arbetskraft var den grund som Söderns rikedom vilade på.

En annan linje var religiös. Pro-slaveridebattörer hämtade stöd i Bibeln för sina idéer, särskilt i berättelsen om Noas son Ham och den förbannelse som sades ha drabbat en av dennes söner, Kanaan. Kanaan ålades att arbeta åt de rättfärdiga familjemedlemmarna som straff för faderns synd. Afrikanerna tolkades som Hams ättlingar.

En tredje linje kombinerade vulgärekonomiska modeller med skrämselpropaganda. Som exempel kan nämnas Thomas R. Dew, president vid William and Mary College i Virginia. Dew hävdade att slaveriets eventuella avskaffande riskerade att resultera i fruktansvärda arbetarkravaller som skulle krossa USA. För att uppnå största möjliga ekonomiska framsteg och social stabilitet borde slaveri återinföras över hela jordklotet, ansåg Dew.

Även förment vetenskapliga argument var vanliga. För många 1800-talsmänniskor var det en etablerad sanning att svarta och vita tillhörde olika raser och därför hade olika typer av karaktär och begåvning. Läkaren Josiah C. Nott gick på 1850-talet så långt att han hävdade att svarta människor var skapade att vara slavar. Det var deras naturliga tillstånd. De svarta utgjorde en slavras. Andra slaveriförespråkare argumenterade emot och menade att de svarta inte var sämre än de vita rent biologiskt, men att de hade formats till att bli sämre människor genom att de i generationer hade tvingats leva i ett förtryckande samhälle. Oavsett om det berodde på arv eller miljö var de svarta i vilket fall som helst en sämre sorts människor, därom var de vita sydstatarna eniga. Att de ofta föreföll lata och slöa ute på bomullsfälten berodde inte på ont uppsåt utan på att de inte kunde arbeta bättre än så.

Ingen amerikansk politiker förkroppsligar tydligare försvaret för slaveri än John C. Calhoun (1782–1850) från South Carolina. På 1830- och 1840-talen talade han sig varm för slaveriet, som i hans ögon inte var ett nödvändigt ont utan snarare en god och bra företeelse (a positive good, ”ett positivt gott”) som borde spridas snarare än reduceras i betydelse. Calhouns huvudargument var att alla samhällen styrs av en elit. Eliten betjänas av, och berikas av, det arbete som utförs av en underlägsen massa. I nordstaterna och i Europa består denna massa av en fattig arbetarklass. I sydstaterna utgörs massan av slavar. Faktum är, påpekade Calhoun, att slavarna har det mycket bättre än de vita lönearbetarna. Medan de senare kastas åt sidan såsom värdelösa när de är för gamla eller för sjuka för att arbeta tar slavägarna i Södern ansvar för sina ofria även när de har upphört att vara ekonomiskt värdefulla. I Europa förpassas de fattiga vita till fattighus och dör i misär. I sydstaterna ombesörjer slavägarna att de svarta får en värdig ålderdom och erhåller god omvårdnad när de blir sjuka.

En vanlig åsikt i Södern i mitten av 1800-talet var att de svarta var oförmögna att ta hand om sig själva. De var föga mer än barn, helt beroende av de vita herrarnas omvårdnad. De vita var därför så illa tvungna att hålla hårt på slaveriets ömsesidiga förpliktelser och hjälpa sina svarta skyddslingar att få tak över huvudet och mat. Det var deras kristna plikt. Att gå emot allt detta, att vilja riva ned slaveriet, var ondskefullt och okristet. Vissa slavägare gick så långt att de på allvar hävdade att slaveriets avskaffande skulle leda till att de svarta utplånades. De skulle aldrig klara av livet i det hårda kapitalistiska industrisamhället. Ett liv i frihet skulle innebära att de dömdes till att dö av svält.

När de mest förödande följderna av slavsystemet uppenbarade sig gick vita intellektuella i sydstaterna till häftig attack mot slaveriets konsekvenser. De gjorde klart att de avskydde barbari, samtidigt som de värnade om själva systemet med näbbar och klor. Dubbelmoralen är särskilt framträdande i rättegångar mot sadistiska slavägare. Som exempel kan nämnas ett fall i North Carolina, då en slavägare fälldes för att ha misshandlat en höggravid slavinna med piskor, eld, kedjor och andra pinoredskap. Misshandeln hade nått så groteska nivåer att domstolen inte såg någon annan möjlighet än att döma slavägaren till döden. Högsta Domstolen i North Carolina, under ledning av Thomas Ruffin, höll med och bekräftade domslutet. Samme Ruffin var emellertid en av slaveriets främsta förespråkare i delstaten. Han utformade personligen ett rättsutlåtande som gjorde gällande att en slav, definitionsmässigt, inte var något annat än en förlängning av ägarens vilja.

Med andra ord: slavägarna intalade sig att deras ofrihetssystem var humant, människovärdigt och gott. De reagerade endast när en och annan i deras egen krets gick till bisarr överdrift, men då var det den personliga grymheten som hamnade i blickfånget. Inte slaveriet. För män som John C. Calhoun och Thomas Ruffin hade en attack mot slaveriet varit detsamma som att kasta ut barnet med badvattnet.