Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har fått en fråga om ett antal folk med likalydande benämningar. I historisk litteratur talas det ofta om både tatarer och tartarer, men endast den förstnämnda termen dyker även upp i nutiden, som beteckning på ett antal folk som återfinns i Östeuropa och Asien. Hur hänger det ihop? Finns det en koppling mellan dessa termer och den gamla svenska benämningen på resandefolket, ”tattare”?

Javisst, men vi måste gå långt tillbaka i tiden för att finna sambandet. Ursprungligen syftade termen tatarer på ett mindre mongoliskt folk i norra Centralasien. Tatarerna var en av de många grupper som besegrades och inlemmades i Djingis khans välde i början av 1200-talet, det vill säga innan Djingis och hans söner byggde upp det mongoliska världsvälde som till slut sträckte sig från Korea till Ryssland.

Det var dessa erövringar som gjorde tatarnamnet ryktbart. Liksom övriga mongolfolk följde tatarerna med på erövringstågen, bland annat under krigen i Ryssland mellan 1236 och 1240. De militära segrarna ledde till att de ryska furstarna erkände mongolkhanernas överhöghet och lydde under deras välde i ett par århundraden. Djingis khans sonson Batu grundade ett vittomfamnande rike vid namn Gyllene horden (”Gyllene tältlägret”; orda betyder ”tält”), med centrum vid nedre Volga och på stäppen däromkring. Här kom mongolkrigarna och deras familjer snart att assimileras med det turkiskspråkiga folk som redan levde i området, och det dröjde inte länge förrän de anammade deras religion (islam). Det demografiska resultatet – det folk som formades i sammansmältningen av kiptjaker och mongolfolk – började så småningom att hänvisas till som tatarer. Den lilla folkbenämningen övergick alltså till att bli en stor, och mycket vag, folkbenämning.

Detta gällde i synnerhet i Europa, mest på grund av en språklig slump. Européerna medverkade aktivt till att sprida tatartermen. De använde den ofta och gärna i hänvisningar till grannarna i öster. Lärda européer fascinerades nämligen av folknamnet, som de associerade med antika historier om de osaligas hemvist. I grekisk mytologi är Tartaros namnet på en pinohåla längst ned i underjorden. Enligt antik tro hamnade de allra värsta brottslingarna i Tartaros efter döden. Termen kittlade fantasin, och det var lätt att dra paralleller mellan namnet på det antika helvetet och namnet på de farliga stäppkrigarna. Alltså stoppade man in ett r i termen: tatarer blev tartarer. Européer kallade ibland hela Centralasien ”Tartariet”, men eftersom Gyllene hordens folk var de ”tartarer” som bodde närmast kom termen framför allt att syfta på dem.

Orden tatarer och tartarer (båda förekom) fortsatte att användas även när turkfolken drevs på defensiven och successivt besegrades av ryssarna mellan 1500-talet och 1700-talet, och den används ännu om exempelvis krimtatarer , volgatatarer och sibiriska tatarer. Men deras historia får vänta till ett annat inlägg.

Hur kommer tattarna in i bilden? De hade, såvitt vi vet, ingenting med mongolkhanerna att göra. Men resandefolket omgavs, liksom flertalet icke bofasta främlingar i det gamla bondesamhället, av fördomar. Många grupper i Europa förknippades, mestadels med orätt, med Tartariet och dess tartarer, och fick därför liknande benämningar. På 1500-talet kallades de första romerna i Sverige för ”tatare”. På 1600- och 1700-talen förekom termerna ”zigenare” och ”tartarer” omväxlande om kringresande grupper som blev föremål för myndigheternas misstro. De människor som i 1900-talets Sverige gick under benämningen tattare, och som tidvis utsattes för svåra förföljelser, tillhörde därmed de sista som drabbades av ett språkligt missförstånd med rötterna i högmedeltiden.