Drottning Fredegund

Jag har fått en fråga om drottning Fredegund, som förekommer i Frans G. Bengtssons essä ”De långhåriga merovingerna” och som lär ha varit en livsfarlig makthavare på 500-talet. Vem var hon egentligen?

Bakgrunden till alla mörka rykten om drottningen är den skildring som återfinns i den gallo-romerske biskopen Gregorius av Tours stora verk Decem libri historiarium (”Tio böcker historia”), som skrevs medan Fredegund ännu levde och utövade makt. Gregorius lydde under Fredegunds dödsfiende, drottning Brunhild, varför hans svartmålning måste tas med en nypa salt – det var politisk historieskrivning med starkast möjliga tendens. Gregorius av Tours sticker inte under stol med att han hjärtligen avskyr Fredegund. Hon var en uppkomling, ursprungligen en simpel tjänstepiga, som tagit sig sängvägen till maktens boningar. Väl installerad som gemål till kung Chilperik av Soissons – hennes företräderska Galsvintha mördades ca 567 – tycks hennes favoritsysselsättning ha varit lönnmord eller försök till lönnmord på högt uppsatta personer inom den merovingiska ätten, inklusive några kungar. Gregorius av Tours, som hade anledning att frukta för sitt eget liv, tvekade inte att utpeka henne som ”Guds och människors fiende”.

I ”De långhåriga merovingerna” påpekar Frans G. Bengtsson att den fasta tron på ”ett hederligt helvete” efter livets slut måste ha tett sig upplyftande för alla betraktare av Fredegunds levnad, ty så länge hon levde gick allt henne väl i händerna. Hon förföljde sina två styvsöner Klodvig och Merovech genom att låta döda den förstnämnde och troligen (härom tvistade man redan under hennes livstid) driva den senare till självmord. Merovechs gode vän, biskop Praetextatus av Rouen, ställdes inför rätta, tvingades i landsflykt och mördades. Fredegund var möjligen ansvarig för mordet på sin makes bror, kung Sigibert I av Reims, och hon anklagas av Gregorius för att ha försökt döda även kungarna Gunthchramn av Orléans och Childebert II av Austrasien. När hennes egna söner låg för döden i dysenteri tog hon detta som bevis för att Gud ogillade hennes kunglige makes ekonomiska politik, varför hon lät bränna upp skattelängderna. När en annan av hennes söner avled lade hon skulden på några parisiskor, vilka omgående torterades för påstådd trollkoneverksamhet. Ytterligare en son, Samson, försökte hon göra sig av med själv, och det nyfödda gossebarnet skulle troligen ha dött en okristen spädbarnsdöd om inte kung Chilperik – i en av sina få rapporterade godhjärtade aktioner – ryckt in och tvingat fram barndop.

En 700-talskrönika kallad Liber Historiae Francorum (”En bok om frankernas historia”) beskyller henne även för att ha mördat Chilperik sedan denne haft oturen att upptäcka en av sin blodtörstiga hustrus utomäktenskapliga förbindelser. Många av dåtidens framstående personer, inklusive kung Gunthchramn av Orléans, betvivlade öppet att Chilperik verkligen var far till hennes son Chlothar, den blivande kung Chlothar II.

Nu tycks förvisso Fredegund inte ha varit Guds bästa barn, men hennes karaktär av femme fatale är lite för uppenbar för att man som källkritisk historiker skall svälja den med hull och hår. Svartmålning av politiska fiender var standardföreteelser i epokens historieskrivning. Idag betraktas Fredegund som en effektiv maktspelare som trots stora svårigheter och ett besvärligt utgångsläge utövade ett omfattande inflytande över Västeuropa. Hennes fiende Brunhild agerade på samma sätt men hade turen att även skildras i positivt vinklade texter.